Det här är egentligen två böcker i samma pärm. Den första lutar sig mot Hanna Arendts koncept om den banala ondskan och handlar om vad som får till synes helt vanliga människor att begå bestialiska dåd mot sina grannar och medmänniskor. Här avses inte enskilda psykopater och galningar, utan hela samhällens gradvisa förvandling och acceptans av företeelser som under andra omständigheter skulle te sig avskyvärda och moraliskt förkastliga för var och en av de enskilda aktörerna. Den andra handlar om barnuppfostran och skolans roll i skapandet av ifrågasättande individer som inte blint lyder tveksamma auktoriteter och, enligt resonemanget, därmed inte löper samma risk att bli kränkande vuxna som de barn som inte har förmånen att få ta del av de beskrivna metoderna.

I den första delen presenteras ett flertal olika studier och teorier om vilka mekanismer som styr oss människor till att agera mot vår ursprungliga uppfattning om vad som är rätt och fel. Det ägnas mycket plats åt socialpsykologen Stanley Milgrams kända experiment från 60-talet där försökspersoner under ledning av en auktoritet ska ge elchocker till en annan person om denne svarar fel på frågor. Även experimentet med en grupp människor som delas upp i fångar och fångvaktare behandlas här. Vi får exempel ifrån bland annat Nazityskland, Rwanda, Kampuchea och Abu Graib och vi får läsa intervjuer med människor som har deltagit i folkmord och höra hur de tänkte.

Den här delen av boken är intressant och fängslande och läsaren får fundera över många viktiga frågor. När slutar vi ta ansvar för våra egna handlingar och blir agenter för någon annans avsikter, och varför? Varför anpassar vi vår moral och vår världsbild till vårt agerande och inte tvärtom? Vi får läsa om hur människan hanterar den kognitiva dissonans som uppstår när ens världsbild inte går ihop och om vilka mekanismer som slår till när vi inte kan hantera vår egen skuld. Här pratas också om den hjärnforskning som visar på att människan är konform. På det hela taget mycket informativt och väl presenterat. Det ges många tillfällen till självrannsakan och reflektion över eget beteende och moralisk status, vilket är precis vad jag vill ha ut av en bok av det här slaget.

Sedan tar vi ett kliv in i bokens andra del och hamnar i den svenska skolan. Och det är här det blir lite konstigt. Det är någonting med den här andra delen som gör att kontakten bryts mellan Hultén och mig. Först förstår jag inte varför, eftersom det hon säger om att barnuppfostran och skolmiljö är avgörande för hur en människa formas låter väldigt självklart. Efter ett tag undrar jag om den konstiga känslan beror på att här förekommer åsikter som är förklädda till fakta. Hultén har naturligtvis rätt i det hon skriver om vikten av att uppfostra barn på ett demokratiskt och inkluderande sätt, men kan man verkligen antyda att föräldrar och lärare skapar framtida fascistiska lakejer om uppfostran/pedagogiken inte fungerar på just detta önskvärda vis?

En människa som till exempel är darwinist eller som upplever egoismen som stark drivkraft för att skapa ett bättre samhälle för alla, eller en som lever efter en uppsättning religiösa rättesnören, lider enligt detta resonemang större risk att hemfalla åt blind lydnad och har lättare att bli en bricka i ett ondskefullt maktspel. Är detta ett faktum eller är det en teori? Om man placerar den svenska skolan tillsammans med tankar kring folkmord, tortyr och andra grymheter så går det inte att lämna några lösa trådar och inte heller att utelämna andra förklaringar till mänskligt beteende.

Hultén själv lägger in en och annan brasklapp i resonemanget, och jag förstår poängen i det hon vill ha sagt. På samma sätt som ondska smittar av sig, gör även godhet det. Hemmet och skolan är de platser där vuxna förebilder visar barn hur världen fungerar, och då vill det till att visa barnen världen från sin bästa sida för att skapa en positiv effekt. Det är heller inte hennes teorier om pedagogik och barnuppfostran som jag ställer mig frågande till. Jag tycker alltid att det är värdefullt att läsa vad insatta och engagerade människor har för åsikter i viktiga frågor. Hultén har ett stort patos för skolfrågor och visar på omfattande kunskap kring olika sorters pedagogik och dess konsekvenser, positiva som negativa. Egentligen borde alla som arbetar med skolfrågor ta del av det hon vill säga, och många i skolvärlden känner säkert till både Hultén och hennes engagemang. Det som får mig att reagera är det outsagda, det utelämnade och de ideologiska antydningarna.

Om Resan från mörkrets hjärta slutat efter första delen hade det varit enkelt att behålla den i tankarna ett bra tag framöver. Om del två hade varit en separat bok om barnuppfostran och pedagogik hade jag varit nöjd med det. Men nu har Hultén gjort en koppling däremellan som inte känns helt självklar för mig.