Lin Hallberg har kommit till tredje boken i sin romansvit om främmande hästkulturer. Den här gången tar hon med oss till Argentina och slätterna där gauchos driver boskap på sina criollohästar. Eller snarare drev.

Mina förväntningar på den här boken är ungefär lika höga som förväntningar inför en bok bara kan vara. Jag har läst, älskat och gråtit med Lin Hallbergs tidigare böcker i serien, Adzerk den vita hingsten och Vem är du Johanna? Och det bästa av allt, jag blir inte besviken.

Vi träffar Sara som föddes i Argentina men som nu bor i Sverige med sin pappa och sin storebror. Hon är en lovande och satsande fälttävlansryttare med allt vad det innebär med tidiga morgnar och träningar som ska hinnas med mellan skolan och kompisarna. Hon är nittton år, ska snart ta studenten och har vägen utstakad, men så är olyckan framme. Sara blir släpad efter en av sina tävlingshästar, överlever, men med ena benet nästintill avskavt och smärtminnet som inte lämnar kroppen. Det är mitt i den förlorade framtiden som hon börjar söka sig tillbaka. Efter minnena, vännerna och Nube den lilla hästen som var bara hennes.

I Argentina blir Sara till Zarah och barndomsminnena alltmer komplexa när en annan verklighet träder fram. Att efter tio år komma tillbaka till landsbygden i ett land med skenande ekonomisk tillväxt blir en chock. Då red barnen tillsammans till skolan. Nu är all odlingsbar mark täckt av sojaplantage. Finns det soja behöver korna inte beta, behöver korna inte beta behövs det ingen som driver dem. Och vännerna Felicitas, José och de andra som blev kvar är märkbart ärrade av de förändrade livsvillkoren.

Jag gråter inte när jag läser Hemma kanske inte är en plats, men trots det är boken den av Lins böcker som drabbar mig hårdast. Det är den lågmälda sorgen efter att ha förlorat något som aldrig har funnits. Eller bara fanns i minnet hos ett naivt barn. ”Du måste förstå att den perfekta barndomen inte finns”, säger Ana Maria kvinnan i familjen som Zarah delvis växte upp hos, och hon har så rätt i det. Barndomen är en illusion av utvalda minnen som uppenbarar sig i fel ordning och det är en svår insikt för Sara.

Skildringen av hur Sara måste konfronteras med bilden av barndomen, sin frånvarande mamma och den person hon själv har blivit är lätt att identifiera sig med. Lin Hallberg beskriver ömsint sina karaktärer och deras livssituationer och som läsare känner jag med varenda en av dem. Det tar emot för mig att kalla Hemma kanske inte är en plats för en hästbok, men jag gör det av gammal vana, för att Lin Hallberg brukar skriva sådana och för att jag brukar läsa dem. Kanske är det en hästbok för att huvudkaraktären reser över halva jordklotet för att leta efter hästen som hon hade som barn. Kanske är det en ursäkt för att få förlåta mamman som inte räckte till för det barn som Zarah var. När Sara måste försonas med sin barndom för att känslomässigt kunna växa upp växer även jag. Och som läsare är det det bästa man kan göra.