El globo är en av 2013 års ALMA-pristagare Isols tidiga böcker. Den är på ett sätt en enkel och ganska klassisk bilderbok, med ett barn i centrum, något som händer och förändrar barnets liv, vilket barnet tvingas hantera och därmed växer. Men det finns en stor skillnad. När världen ruckas brukar det i slutet av barnböcker ofta finnas ett slags återgång till det normala. Så är det inte här. Istället blir det konstiga internaliserat i tillvaron.

Historien är i korthet som följer: Camila har en mamma som skriker mycket och är allmänt jobbig. En dag önskar Camila att mamman ska bli förvandlad till en ballong, och hon får sin önskan uppfylld. Först förstår hon inte vad som hänt, men när hon inser att mamman verkligen har blivit ballong tar hon med henne ut och leker. Slut.

Det absurda blir normalt i Isols lek med vad som är vuxet och barnsligt beteende. När Camila får en ballong till mamma kan hon själv kontrollera henne, skydda henne från faror och leka med henne, istället för att tvingas anpassa sig till mamman. Framför allt är det alltid tyst. En väldigt talande scen är när Camila möter en annan flicka som är ute och går med sin mamma. ”Vilken fin ballong!”, säger flickan. ”Vilken fin mamma!”, svarar Camila. Det blir tydligt att det är på barnets nivå berättelsen utspelar sig, och såväl den verkliga mamman som ballongen är reducerad till något som liknar husdjursstatus.

Isols bilder är som alltid viktiga komponenter i berättelsen. De har den begränsade färgskala hon brukar arbeta med, och variationen mellan de olika tonerna framhäver sinnesstämningarna. Ballongen står dessutom ut med sin klara röda färg när allting annat är turkost och gultonat. Ballongen är helt enkelt både vackrare och mer lätthanterlig än en mamma.

Dessutom jobbar Isol mycket med perspektiv och låter mamman som skäller fylla hela sidor medan flickan är liten och häpen. Mot slutet av boken tar hon dock alltmer plats, och hennes ökade säkerhet avspeglas också i hennes ansiktsuttryck. Dessutom försvinner det gosedjur flickan i början av boken hållit så hårt i mot slutet: kanske behöver hon inte längre den snuttefilten när hon inte längre är rädd för mamman.

Hela berättelsen kan läsas symboliskt – mammans förvandling till ballong är helt enkelt ett åskådliggörande av det faktum att flickan lärt sig hantera sin mamma och stå upp för sig själv. Men det går lika bra att ta det för vad det är på ytan: en absurd historia om en förvandling. Här finns många bottnar och tolkningsmöjligheter, och det gör boken rolig att tänka på, och gärna läsa om, många gånger.