I exakt samma sekund som vi lämnar Gwendolyn och Gideon i del ett i Ädelstens-trilogin tar Safirblå vid. Trots att det var över ett halvår sedan jag läste Rubinröd kommer jag genast in i handlingen och tempot igen. Gwendolyn och Gideon har precis kommit tillbaka till nutidens London efter en tur till 1700-talet där de nästan dödades av några män med värjor. Och, de har precis kyssts den där första pirriga, fantastiska kyssen som man bara vill ha mer av.

Det fanns ingen tvekan om att jag älskade första delen i serien, och jag älskar den här precis lika mycket. Det finns inga transportsträckor i Safirblå, när du väl har börjat läsa är det bara att fortsätta tills boken är slut. Så se till att du har tid att läsa när du börjar eftersom allting annat (barn, kärlek, kompisar, hushållsarbete, husdjur, jobb och skola) kommer att få stå undan. Det är vid sådana här tillfällen som jag är tacksam för att jag läser snabbt eftersom det innebär att resten av världen bara behöver lida av min frånvaro i ett dygn, längre tid än så tar det inte att läsa Safirblå, om man sträckläser vill säga. I den här delen får vi svar på en del av de frågor som har ställts, samtidigt som nya hela tiden väcks. Vi får bland annat veta att Gwendolyn och Gideons tidsresande är mycket mer än en väl dold familjehemlighet. Nu står de i färd med att rädda världen från både sjukdomar och krig och Väktarna samarbetar med högt uppsatta politiker och världens mäktigaste.

En av anledningarna till att Safirblå är så bra är huvudkaraktären Gwendolyn, här beskriven av Gideon:

”Jag vet att vi inte ens känt varandra i en vecka och i början tyckte jag att du var ofattbart … barnslig och förmodligen betedde jag mig som ett äckel gentemot dig. Men egentligen är du otroligt komplicerad, man vet aldrig vad du ska hitta på härnäst, och ibland är du rent av skrämmande, eh … naiv.”
(…)
”Men i nästa stund är du hur kul som helst, och klok. Och obeskrivligt söt.”

Och jag vill verkligen hålla med Gideon om allt! För Gwendolyn är rolig och smart, naiv och komplex och det är ovanligt att karaktärer får vara både och. I Rubinröd fick Gwendolyns bästa kompis Leslie större plats än vad hon får i den här boken, det är synd för Leslie är också en stark och klipsk kvinnlig karaktär. Men istället ger det plats till en ny, lite annorlunda kompis. Gwendolyn ser sånt som andra oftast inte ser, som spöken och gargoyler. En gargoyl är ungefär lika stor som en katt, har tryne, lodjursöron, två runda horn, vingar och en fjällig ödlesvans. Xemerius blir snabbt kompis med Gwendolyn, hon kan se och prata med honom, men för alla andra pratar hon rätt ut i luften. Figuren är ett väldigt roligt inslag i romanen, Xemerius personlighet är väldigt humoristisk och med egenskaper som att kunna gå igenom väggar, tjuvlyssna på vad andra säger och ha levt i flera hundra år blir han en väldigt användbar vän.

Jag avundas alla läsare som har tålamod att vänta tills alla delarna i Ädelstens-trilogin är utgivna och då läsa alla i sträck. Böckerna är skrivna som en enda lång bok, vilket gör att delarna slutar rätt abrupt. Därför är det också lätt att drabbas av svår separationsångest eftersom boken slutar utan avslut. Som tur är finns det ett krypto i slutet av boken som går att lösa med samma system som Gwendolyn och Leslie har använt sig av. Det dämpar desperationen över att boken är slut lite grand men får mig inte att sluta spekulera i hur det här egentligen ska sluta.