Jag gillar skräck, dystopier och apokalypsskildringar, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i zombies. Dom känns liksom för…orealistiska. Efter att ha läst Varma kroppar tycker jag inte mer om zombies generellt, men jag tycker väldigt mycket om R, huvudkaraktären.

Vi får möta R när han tillsammans med ett gäng andra zombies är ute och letar efter föda. De lokaliserar några Levande (människor) i ett hus och går in och börjar ta för sig. Det en zombie helst vill äta är den Levandes hjärna, då får hen ta del av de minnen som finns lagrade däri, och för en kort stund uppleva själva levandet igen. R dräper en ung man och tar en tugga av den åtråvärda hjärnan. Han drabbas hårt och direkt av minnen av kärleken till en ung kvinna, och här börjar historien.

Det känns fräscht och nytt att man får se saker från zombiens synvinkel för en gångs skull. Dom är ju faktiskt människor som inte riktigt har dött, så hela upplägget fungerar väldigt bra. Marion lyckas också bra med språket, och det är lätt att fatta tycke för R och hans sätt att tänka och vara. Nu är ju inte R som dom andra zombiesarna, man känner att det är något på gång i den postapokalyptiska världen, och att det på något sätt är han som är nyckelperson. Ja, och Julie förstås. Kvinnan i den döde mannens hjärna.

”Inte …äta”, muttrar jag till Julie och ser henne i ögonen.
” Jag ska …inte äta.” Hon stirrar på mig. Läpparna är bleka och hopknipna.
Jag pekar på henne. Jag öppnar munnen och pekar på mina sneda blodfärgade tänder. Jag skakar på huvudet. Hon trycker sig mot fönstret. Ett vettskrämt gnyende väller upp ur hennes strupe. Det här fungerar inte alls.
”Trygg”, säger jag med en suck.
”Göra dig …trygg.”

Det här är inte en bok om zombies, det är en kärlekshistoria, och en riktigt klassisk sådan. Berättelsen behandlar också eviga teman som tro, hopp och kampen mellan gott och ont. Den har allt helt enkelt, utan att för den sakens skull bli klichéartad. Här finns också scener som skulle få självaste Stephen King att bli avundsjuk. När jag läser tänker jag att det här skulle göra sig bra på film, och film är det redan, med svensk premiär i april. Det är väl knappast någon högoddsare att tippa att den kommer att bli en lika stor succé som boken.

Varma kroppar var först skriven som en novell, I am a Zombie Filled With Love, som snabbt blev stor på nätet. Förlaget Atria, en avdelning i Simon & Shuster, snappade upp detta, och så blev det en debutroman. Jag tänker att en filmatisering hela tiden varit närvarande i förlagsprocessen. Nu har Marion också gett ut en prequel, The New Hunger, i e-boksformat på Zola Books, där vi ska få veta hur just den här apokalypsen tog sig ut. Han har också låtit meddela att en uppföljare till Varma kroppar är på gång.

Det är ju bara att gratulera Marion till detta. Man skall smida medan järnet är varmt, och hans berättelse har verkligen det där extra. Inte desto mindre så kommer det att bli intressant att se var han befinner sig om några år, när han kanske har fått ro att utvecklas som författare och fått möjlighet att skriva om något annat än zombies. Men trots att min cyniska näsa sniffar beräkning så vinner R och Julies kärlekssaga mitt hjärta. Marion bjuder oss på en fin resa från mörker till medvetenhet. Språket är klockrent och jag vill läsa mer av honom.