Recension

: Frälsningsarmén
Frälsningsarmén Abdellah Taïa
2013
Elisabeth Grate Bokförlag
7/10

En historia jag gärna lyssnar till

Utgiven 2013
ISBN 9789186497224
Sidor 129
Orginaltitel L'armée du salut
Översättare Håkan Lindquist och Davy Prieur

Om författaren

Abdellah Taïa
Foto: Laurent Denimal

Abdellah Taïa, född 1973 i Rabat, är Marockos förste öppet homosexuelle författare. Han har gett ut sex böcker som har översatts till en rad språk. Den självbiografiska romanen Ett arabiskt vemod var hans första bok på svenska, och Frälsningsarmén är den andra. Frälsningsarmén filmatiserades 2013 med författaren själv som regissör. Abdellah Taïa är sedan 1999 bosatt i Paris.

Sök efter boken

Liksom Ett arabiskt vemod, den första roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska (recenserad av Kettil här) beskrivs denna andra roman som självbiografisk. Liksom Kettil i sin läsning av den förstnämnda så uppehåller sig mina tankar under läsningen av Frälsningsarmén kring vad som egentligen menas med självbiografisk litteratur. Vad är självupplevt? Vad är utelämnat? Dessa funderingar klingar dock av i intensitet allteftersom sidorna vänds, och landar slutligen i ett ‘vad spelar det för roll?’.

Romanens tre delar behandlar olika stadier i huvudpersonens liv, och alla kretsar de kring den unge mannens sexuella uppvaknande. Eller sexuella identitet kanske. Den första delen gestaltar Abdellahs pojkår och hur sexualiteten alltid fanns närvarande genom den intimitet som trångboddheten i staden Salé framtvingade. Föräldrarnas sexliv, av Abdellah beskrivet som både hängivet och våldsamt, var något som påverkade hela familjen. Ibland bidrog det till lugn och harmoni i hemmet. Andra gånger bröt sig syskonen in i föräldrarnas sovrum för att rädda sin skrikande mor undan anklagelser om otrohet och hot om bestraffning. Den äldste brodern, Abdelkébir, med sin handlingskraft och sin nya vuxenhet, blir under de här åren Abdellahs stora förebild. Han ser upp till sin bror. Vill vara sin bror. Vill ha en man som sin bror.

Det är brodern som först väcker Abdellahs sexuella begär. Han ser i sin bror den ultimata mannen – vacker, stark, självständig. Attraktionen växer sig allt starkare, men släcks då storebrodern förälskar sig i en kvinna. Inte på grund av svartsjuka, utan för att brodern i samma stund som han väljer det traditionella sättet att leva faller ner från sin piedestal. Istället för en gud är han nu i broderns ögon bara ännu en av de män som oreflekterat gör vad som samhället förväntar av dem, som gifter sig och skaffar familj.

När brodern inte längre fungerar som ledstjärna tvingas Abdellah att finna andra förebilder, men också andra sexuella ideal. Som student träffar han en professor från Genève som han under flera år har ett förhållande med, och som hjälper honom att få ett stipendium för att studera i Schweiz. Väl där har allt redan fallit sönder, och istället för i den trygga och lyckliga framtid han drömt om finner han sig ensam och utan pengar tvungen att söka sig till Frälsningsarmén för att få mat och sovplats.

Frälsningsarmén skildrar svårigheten med att finna sin egen sexuella identitet i ett samhälle präglat av en mycket traditionell syn på sexualitet, kön och äktenskap. Den gestaltar även maktförhållandet mellan det västerländska samhället och det marockanska. Gång på gång stigmatiseras den unge marockanen som den rike västerlänningens hora, så väl i Salé som i Genève. Hans ursprung i Nordafrika och hans homosexualitet bildar sammantaget en underordning som Abdellah kämpar med att förhålla sig till.

Som karaktären Abdellah kämpar med att förhålla sig till menar jag. För oavsett förlagets beskrivning av romanen som självbiografisk så läser jag Frälsningsarmén främst som fiktion. Jag behöver inga som helst sanningsanspråk för att uppskatta litteratur, och jag behöver inte heller veta vad som verkligen har hänt och vad som är framskrivet genom hantverk och fantasi. Ett liv, oavsett sant eller uppdiktat, förstås helt olika beroende på vilka händelser man väljer att berätta. Jag tänker, utan att ha läst Ett arabiskt vemod, att det Taïa berättar där inte självklart kan plockas in i denna senare roman. Det skulle inte bli samma historia. Inte samma person som skrivs fram. Däremot tror jag att verken tillsammans kan bilda något annat, en tredje historia som blir till genom de andra två.

Taïa skriver ibland forsande, som då han gestaltar ett telefonsamtal hem till modern genom endast Abdellahs sida av konversationen. Ibland är språket avskalat och man anar sig till stämningar snarare än läser sig till dem. Och ibland sväller det ut och blir, liksom Kettil påpekade i sin recension, sinnligt i överkant. I alla fall för min smak. Men Taïa har viktiga historier att berätta, och det sätt han berättar dem på gör att jag gärna lyssnar.

Marie Gröön

Publicerad: 2013-04-22 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-29 10:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5186

2 kommentarer

Hej. Jag kom till din blogg via sökordet Rocky och läste dina funderingar om Rocky och Edith. Själv har jag funderingar om Rocky på min blogg: http://www.fallersig.wordpress.com

Lars

Lars Vegus Oregistrerad 2013-04-22 22:00
 

[…] ”Liksom Ett arabiskt vemod, den första roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska (recenserad av Kettil här) beskrivs denna andra roman som självbiografisk. Liksom Kettil i sin läsning av den förstnämnda så uppehåller sig mina tankar under läsningen av Frälsningsarmén kring vad som egentligen menas med…” Läs mer […]

Att skriva liv | dagensbok.com Oregistrerad 2014-06-29 10:46
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?