Den svenska skolan är i kris. Ibland tänker jag att det upprepats så många gånger att det blivit en självuppfyllande profetia.

Sedan skolan blev kampanjfråga i valet 2006 har det knappt gått en dag utan att media rapporterar om dåliga resultat, stök och våld och utbrända lärare. Då stod fortfarande många som arbetade i skolan ganska oförstående inför svartmålningen. Idag tycks alla överens om att svenska elever tydligt dalat i internationella jämförelser och det är svårt att hitta skolpersonal som inte går på knäna under utökade arbetsbördor med ständigt nya krav på dokumentation, effektiviseringar och mängder av nya direktiv att läsa in sig på. Men var börjar egentligen skolans problem?

Skoljournalisten Emma Leijnse sätter i boken Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan i alla fall in dem i ett sammanhang. Hon har tagit del av mängder av rapporter och forskning, men också varit ute på skolor och träffat elever, lärare och skolpersonal. Resultatet är en lättillgänglig, konkret, skrämmande och faktiskt inspirerande bok om de stora förändringar som den svenska skolan genomgått de senaste decennierna.

Godkänt? väcker frågorna som sällan ryms på löpsedlarna eller i tevesofforna. Vad är det egentligen för typ av skola vi vill ha? Finns det bieffekter? Och hur ska vi i så fall hantera dem?

Bilden som framträder är framför allt den av en skola med ökande klyftor. Det är eleverna med de lägre resultaten som halkar efter och den ökade segregationen mellan både elever och skolor har gett social bakgrund än större genomslag. De elever som har lågutbildade, lågt betalda föräldrar och svårare att få hjälp hemifrån får också svårare och svårare att bryta cirkeln och klara sig bättre i skolan.

Att det fria skolvalet – konkurrensen inte bara från friskolor utan också mellan olika kommunala skolor – är åtminstone en förstärkande faktor råder det knappast något tvivel om. Att riva upp valfriheten, skriver Leijnse, vore nog en politisk omöjlighet, men på något sätt måste vi ju lyckas vända trenden.

Leijnse ger inte ett enda ”rätt svar” på skolans problem. Istället ger hon många olika förslag och intressanta tankeställare. Hon har besökt skolor som förbättrat sina resultat genom att avskaffa läxorna, genom att blanda elever med olika bakgrund bättre eller genom att låta lärarna forska på deltid. Det händer trots allt mycket spännande i den svenska skolan.

Naturligtvis blir det även ett besök i den världsledande finska skolan. Här kan man konstatera att de förvånansvärt nog vare sig har nationella prov eller skolinspektion – däremot ett gott självförtroende av att hela tiden få höra att de är bäst.

Så nog måste det ligga något i det där med självuppfyllande profetia? Vem orkar arbeta i skolan om man hela tiden får höra hur kass man är? Men om vi däremot kan börja diskutera spännande lösningar – ja, då är Godkänt? en utmärkt utgångspunkt.