I den sprillans nya boken om shetlandsponnyn Sigge har Elina äntligen fått börja som hans skötare. Dessutom ligger det ett långt sommarlov framför dem. Och allt är sådär härligt som det bara kan vara när det är hästar och sommar.

I stallet på Brobygårdens ridskola där Ingela är ridlärare pågår det ett generationsskifte. De stora tjejerna som har varit skötare och hjälpredor när Elina och hennes kompisar började rida är nu på väg bort till den andra ridskolan där det finns stora hästar. Nu är det Elina och Rosanna som hjälper småtjejerna och ridningen får ett annat allvar. För med kunskap kommer både ansvar och frihet. Samtidigt är det i det här skeendet som tjejer slutar att rida, just för att det som från början var lek och önsketänkande blir till verklighet. Elina inser att hennes dröm om att vara ponnytjej ut i fingerspetsarna inte delas av alla kompisar, Hanna vill hellre vara med den nya hundvalpen och Matti funderar på om inte dansen är roligare.

Elina blir tyst. Hon vet att det som Hanna just sagt är sant. Även fast hon velat tro att alla älskade hästarna lika mycket som hon. Att de skulle fortsätta att vara kompisar både i skolan och i stallet. Plötsligt är ingenting självklart längre. Hanna pratar lyckligt om hundvalpen. Mattis slingrar sig och säger att hon inte vet om hon får bli skötare. Agnes mumlar att hon inte vet om hon vill. En efter en kommer de på att de måste hem.

Men för de som blir kvar i stallet blir möjligheterna större. På söndagar är det skötardag då skötarna får rida ut i skogen, själva. Och det är då som kunskapen och erfarenheten sätts på prov. För det är inte samma sak att klara något på ridbanan tillsammans med ridläraren, som att hantera en situation själv ute i skogen.

Det Lin Hallberg gör är att skildra alla ytterligheter i livet med hästar, det som är roligt och läskigt, det som är drömmar och bakslag, det som är kärlek och förlust, det som är stenhårt jobb och det som är det bästa av allt – vänskapen till sin häst.

I För alltid Sigge kommer ridläraren Ingela fram mer än i tidigare böcker. Hennes engagemang för hästarna och eleverna skildras på ett fantastiskt fint sätt, vilket gör mig mer nyfiken på henne som karaktär. Det har delvis att göra med att sönerna Eric och Simon nu också är flitiga ryttare och deltagare i aktiviteterna på gården, vilket gör henne till mer individ än tidigare, då hon i huvudsak har varit ridläraren. Jag funderar över hennes vuxna liv, om det finns en pappa till barnen, vilka hennes vänner är, om hon har ett liv utanför stallet och hur och om hon tränar sin egna häst Bacardi som skymtar förbi ibland.

Det är förhoppningarna om framtiden som gör För alltid Sigge till den bästa boken om Sigge någonsin, det är nu allt ska med, träningar och tävlingar. Jag är lika ivrig och förväntansfull inför fortsättningen som Elina är. Och säger som alla Sigge-fans därute: sluta aldrig att skriva om Sigge!