Det är bara att kapitulera: det går helt enkelt inte att ge Kitty Crowther lägre betyg än en 10:a den här gången. Annie från sjön är en bok som bränner till direkt, och sedan är oavbrutet spännande, skrämmande, drömmande vacker, rakt igenom. Vad den däremot inte är, i alla fall inte i första hand och enligt min mening, är en bok för barn.

Bokens huvudperson Annie bor ensam i ett hus högt upp på en kulle. Nedanför sig ser hon sjön med de tre öarna, i närheten finns också en by. Annie bor ensam, och hon är ensam. Sällan har jag läst en så träffande och hjärtskärande skildring av det tillståndet som här: ”Annie känner sig sorgsen. Nästan varje dag. Det är något svart som finns inuti.”

Sedan hennes mor dog är det ingenting som är roligt. Annie saknar någon att finnas till för, och den enda som kommer på besök är brevbäraren (som dessutom bara vill sälja en kalender). Till slut står Annie inte ut längre: hon tar sin båt, knyter fast en sten vid benet, ror ut på sjön och hoppar i vattnet.

Det är då boken vänder, i ett hisnande ordlöst uppslag där öarna visar sig vara något helt annat än öar. Det är nästan synd att avslöja eftersom upplevelsen när man läser boken förminskas om man redan känner till det, men å andra sidan är bilden så fantastisk att det inte går att undanhålla. Under ytan i sjön finns tre jättar, vars hattar är öar och vars händer lyfter Annie och låter henne vila hos någon – vilket hon inte gjort på mycket länge.

Annie blir alltså räddad av de tre jättarna, och efter att ha träffat dem får hon ny livskraft. Därefter blir boken också mer lik en saga, efter att under första halvan ha varit en skildring av depression och ensamhet. Men den känns fortfarande inte som någon klockren barnbok, det är snarare sagans mytologiska kraft och behov av tolkning än dess möjlighet att vara sedelärande eller äventyrlig som betonas.

Bilderna i boken är milda och vattniga. Runt Annie finns som så ofta i Crowthers böcker ett myller av växter man aldrig förut sett, och de tar sig ända in i hennes hem där de går igen på tapeter och golv. I Annies värld tycks de vara del i hennes klaustrofobiska känsla av ensamhet: hon drömmer om att resa över sjön till andra sidan, men vågar inte – tänk om det är lika eländigt där som här. Små detaljer i bilderna beledsagar den inre förändring som texten förmedlar att Annie går igenom: hennes kroppsspråk förändras, liksom klädseln, det blir mer färg, mer frimodighet.

Slutet är lite av ett ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar” – kanske något enklare än man förväntat sig. Sagan har också karaktär av traditionell heteronormativitet som inte känns jättespännande – men jag väljer att se det som bara ett av många uttryck som Crowther kunde ha valt för att skildra kärlek, trots allt har hon ju skrivit en mängd böcker tidigare där den stereotypen inte har varit framträdande. Sammantaget är det ändå både vackert och tankeväckande på ett sätt som få andra böcker – bilderböcker eller inte – lyckas vara.