Imre Kertész är bra på att sammanfatta livet:

Jag, som inte är viktig, fäster likväl vikt vid någonting som inte är viktigt: ungefär så förhåller det sig.

Dagboken Från Budapest till Berlin sträcker sig mellan 2001 och 2003, alltså från strax innan till strax efter det att han fick Nobelpriset i litteratur hösten 2002. Kertész har här uppnått den aktningsvärda ålder då alla större förändringar är en katastrof, så också Nobelpriset.

Priset är en katastrof eftersom Kertész är för trött och pessimistisk för att på ett vettigt sätt kunna glädjas åt all den uppmärksamhet han får och möta alla de krav som nu ställs på honom.

Priset är också en katastrof för att Auschwitz, eller Buchenwald, för Kertész är en fiktion. Till Auschwitz åkte man för att dö. Ur Auschwitz synvinkel är Kertész liv efter kriget resultatet av en tillfällig driftstörning, en anekdot som på det hela taget inte har något med saken att göra

Om en driftstörning vill tala om den tyska lägermaskinen, så är det alltså inte sig själv och sitt eget öde han ska tala om. Men efter Nobelpriset ser hela världen Kertész som en auktoritet som vittnar om vad han varit med om. Som om just hans öde är intressant. Kertész uppfattar detta som att han stöts ut ur sin fantasivärld och återigen deporteras till Buchenwald.

I sin dagbok fortsätter Kertész brottas med det faktum att han uppfattar Auschwitz som en självklar del i vår kultur, inte som ett obegripligt undantag. Tron på människan, humanismen, dog i lägret, och inget har hänt sen dess för att återupprätta människans värde.

Att Europa har förstått något av det han försökt säga ställer han sig mycket tvivlande till. I denna sena dagbok har Kertész livssyn cementerats till en pessimism som delvis beror på en djupt känd livsleda och delvis är rationellt betingad: humanismen är död, människan är oviktig och meningslös.

För den som redan är inläst på Kertész så tillkommer inte så mycket nytt. Av naturliga skäl är det samma tema som återkommer och de återkommer inte alltid i fördjupad form. Den tidigare dagboken Galärdagbok är betydligt spänstigare och intressantare.

Eftersom det gnälls en hel del i dagboken, så det är värt att notera att Nobelpriset inte bara är dåligt. Kertész njuter av det pengarna kan köpa honom och priset blir ett bevis på att det Ungern som alltid har vänt honom ryggen har fel.

Och det finns en sak till han njuter av, sin flytt till Berlin. Det är en vänlig stad och han accepteras i kulturlivet. Kertész är en ungersk jude som fördes till Auschwitz av tyskarna. Han avskyr Ungern, kan inte med Israels ständiga oresonlighet och väljer att emigrera till Tysklands huvudstad, Berlin. Ett mer komplext människoöde är svårt att hitta i det samtida Europa.