Jag idrottade under hela min uppväxt i Norrbotten. Fotboll, hockey, slalom, simning, basket – jag var till och med på innebandyträning en gång. Sporterna var roliga i sig, men det skulle toppas, motstånd skulle krossas, det skulle fokuseras, tas på allvar och skrikas. Jag minns fortfarande vilken chock det var att som 12-åring se hockeylagets stjärna gråta efter en förlustmatch. Jag och en kompis (som hatade hockey men hade en pappa som älskade sporten) utbytte blickar av häpnad. Några år senare hoppade vi av hockeyn och upptäckte skateboardkulturens frihet.

Vi byggde ramper själva, sparade ihop till den billigaste filmkameran på elgiganten och lärde oss klippning med hjälp av dubbla VHS-spelare och rec+play. Somliga (vi behöver inte nämna några namn) kände sig även som bad boys när de ritade graffiti på väggen i IOGT:s skatehall.

Samma känsla av frihet får jag av Kristofer Anderssons bok DIY. Det är bara att göra, skapa sina egna regler.

Jag känner igen samma värdegrund i de flesta av de medverkandes berättelser: skapandet är det viktiga, inte pengar eller berömmelse eller status. Kvalitet är sekundärt (men verkar hos de medverkande komma som ett brev på posten när de kämpar och engagerar sig i det de gör). Det viktiga är att göra, fylla något med innehåll, intressera sig för något, ha kul, säga något viktigt, kommunicera, få någon att dansa. Och jag blir superpeppad, jag vill enbart pausa läsningen för att göra saker själv. Bland mina läsanteckningar plottrar jag själv ner idéer till en utställning jag vill göra. Man kan läsa DIY som en rikligt illustrerad dokumentation, eller använda den som en PT i kreativitet.

Boken är i A4-storlek och tryckt på matt papper vilket förstärker fanzinekänslan. Jag tänker på Darling och kompisgäng snarare än kulturdel i morgontidning och kulturentreprenörer. Lars Sundhs formgivning är exakt så bra som jag hoppats på och kontrasten mellan den precisa grid, som bild och bildtext är placerad i, gör sig bra mot den “slarviga” estetik som finns i fotografierna. DIY-estetiken upphöjs rent formmässigt men också av författarens bredd i sitt kunnande. Fin- och fulkultur verkar inte finnas i Anderssons värld, inte heller skillnader i kön eller geografisk bakgrund. Alla ska med! På riktigt den här gången. Och det gör att boken går att läsa från pärm till pärm även om varje personporträtt är uppbyggt på ungefär samma sätt.

Boken har en väldigt biografisk ingång. Även om många bildkonstnärer medverkar så fokuseras det mer på personen, deras åsikter, biografi, vardag och inspiration än på deras verk. Det är ett mycket genomtänkt val men jag hade ändå gärna sett några fler verk, åtminstone av de som sysslar med bild. Bäst är Andersson i samtalen med dem han intervjuar, även om han också är en skicklig skribent:

“Det hade lika gärna kunnat vara arenarock, men i sådana fall är det inspärrad arenarock utan budget som hellre läser Judith Butler än On the road.”

I de kortare porträtten tar den språkliga skickligheten ibland lite för mycket plats, på de intervjuades bekostnad. Boken kan inte vara hur tjock som helst såklart, alla kan inte få samma utrymme, men just därför kunde någon av dessa skickliga formuleringar strukits ur de kortare texterna. Därför vill jag avsluta med att uppmana alla som har en scen, konsthall eller en tryckpress till övers: ring Kristofer nu hörrni och ge honom fria tyglar som bokare eller curator. Vi behöver fler människor som vet hur man känner igen begåvning!

Och hörrni Modernista: när kommer DIY#2?