Klimatflykting. Ordets innebörd skrämmer i sin bredd och i sitt djup. Ordet ställer också frågor, frågor man som läsare gärna vill se en närmare analys av. Hur definierar man begreppet? Hur ser juridiken ut? Hur hanterar man en nationalstats ovilja att ge resurser till de medborgare som bor i drabbade områden? Tyvärr uteblir den djupare analysen till förmån för den retorik författaren använder sig av för att driva sin tes; att miljöfaktorer bör ses som grund för att erhålla flyktingstatus enligt Genévekonventionen. Det är ett mycket intressant ställningstagande och just därför ville jag veta mer om vilka fundament den argumentationen vilar på. Läsaren får ta del av viss statistik och forskningsresultat, men jag hade gärna sett det kapitlet betydligt mer utvidgat och nyanserat. Jag inser att det är ogörligt för författaren att redogöra för alla orsakssamband i det här enorma ämnet, men jag skönjer en bristande kausualitet i de argument som presenteras.

Om man däremot betraktar boken enbart som en reportagebok, där författaren låter oss ta del av människors vardag i spåren efter naturkatastrofer som orsakats av globala klimatförändringar, blir man som läsare mer välvilligt inställd. De historier dessa människor berättar visar med smärtsam tydlighet att det är de redan utsatta som drabbas värst av dessa nya prövningar.

Esmailian gör en viktig gärning genom att sprida dessa levnadsöden, och som tillhörande de mest priviligerade människorna i världen, känner jag att människorna i boken pekar på mig och frågar ”vad gör DU för att minska vårt lidande”.

Jag tycker också att berättelserna ställer en filosofisk fråga till de som förnekar människans skuld till de klimatförändringar som faktiskt sker globalt. Dessa klimatskeptiker skulle kunna använda sig av Pascals trossats, och byta ut ”Gud” mot ”växthuseffekten”. Man kan inte veta något om växthuseffekten, men om växthuseffekten är en realitet blir man belönad om man tror på den och om den inte finns har man inte förlorat något på sin tro. Kort sagt, du tjänar på att rädda världen en gång för mycket än inte alls.

Esmailian är modig som tar sig an detta enorma ämne. Läsaren får ta del av hennes åsikter kring ämnet och hon räds inte att bli politisk. Att höra Mubarak och liberalismen nämnas i samma andetag skulle dock förmodligen fått Adam Smith att sätta morgonkaffet i halsen.