Den finskättade baronen Gustaf Mauritz Armfelt var hovämbetsman hos
Gustaf III, och innehade titeln överstekammarjunkare, men han var också kungens allra käraste vän. Om detta berättar Christopher O’Regan i sin senaste bok Kärlekens krigare, som utkom i höstas. Den då 35-årige Armfelt var närvarande på Stockholms slott den 29 mars 1792 när Gustaf III, 46 år gammal, avled efter sina skottskador från maskeradbalen på operan två veckor tidigare. Kungen hade sagt till Armfelt: ”Det är snart slut med mig; kom ihåg er gode vän, när han icke längre är till!” Han bad Armfelt att aldrig överge hans son, Gustaf Adolf, som i framtiden skulle bli kung, och önskade att han skulle tjäna sonen med samma trohet och tillgivenhet som han visat fadern. Han ville också att Armfelt skulle stanna kvar i sin tjänst till dess sonen satt trygg på tronen.

Gustaf Adolf var bara 13 år när fadern mördades, vilket innebar att Sverige skulle få en förmyndarregering tills den blivande kungen var myndig. Detta skulle få ödesdigra konsekvenser för den blivande kungen och alla som djupt sörjde den mördade Gustaf III och ömt vårdade hans minne. Kärlekens krigare handlar om händelserna efter mordet, och om gustavianernas försök att störta förmyndarregeringen och det lidande de fick utstå på grund av detta.

Dock är Armfelt långt ifrån huvudperson i denna bok. Han är, kan man säga, katalysator till de dramatiska händelserna, men hade förvisats utomlands och tog inte personligen del i det som drabbade Gustaf III:s trogna anhängare, även om han hade en massiv brevkontakt med dem. Dessa kungatrogna gustavianer ville alltså tillsammans göra revolution mot den nya förmyndarregeringen, som handlat mot kungens testamente och sista vilja. Förmyndarregeringen leddes av hertig Carl, Gustaf III:s bror och av hertigens rådgivare och närmaste man Gustaf Adolf Reuterholm, som snart blev Sveriges verkligen regent; dessa båda missbrukade på många sätt sin nyvunna makt.

Armfelts trogna älskarinna, Magdalena Rudenschöld, hovdam hos prinsessan Sofia Albertina, upptar en stor plats i boken. Hon spelade en viktig roll i sammansvärjningen. Koncentrationen kring en annan av de kungatrogna gustavianerna, Johan Albert Ehrenström, som var kabinettsekreterare hos Gustaf III, är också stor. Han har berättat om sina upplevelser i memoarer.

Eftersom så många dokument finns bevarade från denna tid i den svenska historien fungerar det alltså att skriva en så här detaljerad och på många sätt fulländad skildring av vad som hände. En historisk roman hade inte på ett mer inlevelsefullt sätt kunnat skildra händelserna. En detaljerad faktabok skriven med ett passionerat intresse skapar, tycker jag, större engagemang vid läsningen, eftersom man antar att inget är påhittat, allt har hänt och sagts, enligt vad som vittnats om och nedskrivits.

Med ett utsökt, koncist, sparsmakat språk, laddat och förtätat av dramatik och stora känslor, leder O’Regan läsaren genom berättelsen. Det finns inga överdrivet utstuderade cliffhangers i slutet av varje kapitel, ändå vill jag nästan andlöst läsa vidare. Det är länge sedan jag läste en så välskriven och in i varje detalj intressant bok.

Trots detta var jag först inte riktigt redo att sätta högsta betyg på boken. Det var något som saknades, någon slags perfekt ”slutkläm”. För att ta fram en detalj, som verkligen saknas, så är det en karta över gamla Stockholm: en sådan borde vara en del av bildmaterialet i boken så att alla kan orientera sig. Namn på till exempel torg i Stockholm har ändrats sedan 1700-talet och tidigt 1800-tal. Bara den som kan sin Stockholmshistoria hänger med till fullo när det handlar om Norrmalmstorg, som tidigare var namnet på det nuvarande Gustav Adolfs torg. Och när Adolf Fredriks torg nämns är det det nuvarande Mariatorget på Södermalm som åsyftas. Handlingen utspelar sig även på Packartorget, som är det nuvarande Norrmalmstorg. Denna brist var dock ändå en för liten detalj för att påverka ett helt betygssteg. Men min villrådighet gällande betyget varade inte så länge.

När jag väl hade läst bokens epilog eller Post scriptum, ville jag tveklöst ge boken högsta betyg. Läs själv delar av bokens Post scriptum genom att klicka nedan på Textutdrag, och avgör själv. Vänta annars med det till dess att det passar allra bäst att läsa epilogen – det vill säga när du själv har läst hela boken.

Jag funderade också lite över titeln, ”Kärlekens krigare”. Vilken kärlek är det som åsyftas? I en intervju med författaren, som bokens förlag Forum gjort, svarar han:

Det är en titel som syftar på kärlek på flera plan, dels den som lågade mellan två av huvudpersonerna, Gustaf Mauritz Armfelt och Magdalena Rudenschöld, dels deras lojalitet och kärlek till Gustaf III, men också om kärleken till den värld som nu slogs i spillror inför deras ögon. Jag blev förvånad över att finna hur stark rojalisternas kärlek till Gustaf III fortsatte att vara också efter hans död, när det inte sågs med blida ögon att hylla den fallne monarken, och hur mycket i deras kamp mot den nya regimen som bar osjälviska drag grundade i kärlek till deras döde vän och kung.