Recension

: Margot
Margot Bengt Ohlsson
2012
Brombergs
5/10

Partiledaren som kom undan?

Utgiven 2012
ISBN 9789173373326
Sidor 180

Om författaren

bengt ohlsson
Fotograf: Caroline Tibell

Bengt Ohlsson, född 1963, är uppvuxen och bosatt i Stockholm. Han debuterade 1984 med romanen Dö som en man, sa jag, en berättelse om Ragnar och AF, 17 år gamla, och deras upplevelser under ett långt och händelserikt sommarlov. När de börjar plugget igen till hösten är det mycket som har förändrats.

Efter debuten kom en rad romaner, bland annat: Rida på en gris, Jazz är farligt och Solo. Den där lilla stunden av närhet är ett försök att leva sig in i en våldtäktsmans psyke.

År 2000 fick Bengt Ohlsson ett andra genombrott med den stora romanen Se till mig som liten är – en bred och träffsäker uppväxtskildring i stockholmsmiljö och ett nästan plågsamt övertygande skilsmässodrama. Med Gregorius fick han 2004 års skönlitterära Augustpris. 2011 nominerades han återigen till Augustpriset för romanen Rekviem för John Cummings.

Han skriver också dramatik och är sedan 1988 välkänd krönikör i DN:s fredagsbilaga På stan.

Sök efter boken

Som den där förälskelsen man aldrig fick ihop det med, så har de socialdemokratiska väljarnas förhållande till Margot Wallström beskrivits. Det som står en fritt att romantisera, eftersom man aldrig prövat det, aldrig haft en vardag med det. ”The road less traveled by”. Den presumtiva partiledaren som skulle rädda partiet, men aldrig blev partiledare. Hon som kom undan.

Något av det där romantiska skenet finns också i Bengt Ohlssons Wallström-biografi Margot. Margot – för det är med förnamn han genomgående benämner henne – har ”ett säreget ljus” inom sig, är ”socialdemokratins superstjärna” och ett ”björkris bland skyskraporna”.

Jovisst, Ohlsson skriver flyhänt och lättläst. De 180 sidorna plöjer man i ett nafs. Men det finns också mycket som går mig på nerverna: sättet att fokusera på personen Margot Wallström utan att nästan alls komma in på hennes politiska åsikter, att betona balansgången mellan karriär och familjeliv, det där med att envist kalla henne vid förnamn.

Nå, men är det inte svårt att balansera karriär och familjeliv, då? Jo, det kan det säkert vara, och det borde vi förmodligen prata om. Men vi gör det när det gäller kvinnors karriärer, inte mäns. Män plockar behändigt fram familjelivet bara för att snygga till när de måste avgå. Då gör man det inte för att man gjort bort sig utan för att pressuppbådet tar för hårt på familjen. Häpp.

Ohlsson infogar sig helt enkelt slentrianmässigt i gällande dramaturgi. Han är familjär, samtidigt som han håller samma märkliga distans till FN-skrapan som till Ica Maxi i Norrbotten. Han berättar allmänt spridda saker som att Göran Persson hade en bufflig ledarstil eller att EU tidigare hette EG, men förklarar nästan ingenting om de sakfrågor Wallström arbetar och har arbetat med.

Istället väljer han att boken igenom klippa in okommenterade stycken ur en rapport om massmord och massvåldtäkter i Guinea 2009. Syftet är förmodligen att synliggöra just de frågor Wallström och hennes FN-team arbetar med, men eftersom händelserna i Guinea bara berörs ganska flyktigt långt fram i boken framstår de brutala och sakliga rapportinslagen mest som en sorts osmakligt strössel över en marängsviss bestående framför allt av stort och smått i Wallströms liv.

Ännu en bok som reducerar politik till personstrider och karriärvägar har jag svårt att se något som helst behov av. När det gäller samhällsfrågor framstår Bengt Ohlsson (återigen) som nästan fascinerande oförstående, men i det privata kan skildringen ibland beröra. Det kan handla om förlusten av ett nyfött barn, om klassresenärens känsla av utanförskap eller om erfarenheten av en våldsam expojkvän i tonåren som plötsligt bubblar upp i arbetet för kvinnors rättigheter.

Det kan för all del också vara en intressant detalj att Bengt Ohlsson går runt och är kissnödig hela tiden på FN-kontoret. Toaletterna där är låsta av säkerhetsskäl, han saknar nyckel och är framför allt rädd att missa något eller komma bort i det hektiska tempot. Att han däremot är orolig för att han har svårt att se skillnad på Wallströms olika svarta medarbetare och hur det ska uppfattas är väl mest pinsamt. Det är som att han uppfattat trenden att som fackboksförfattare skriva in sig själv i sin berättelse, men för den skull inte riktigt greppat varför man gör det.

I de harmlösa detaljerna finns han med, däremot inte i de mer djuplodande samtalen, och jag har svårt att skaka av känslan av att bara höra en sida av ett ofta utelämnande samtal. Inte minst detaljerna kring andra människors privatliv (nära släktingar, skvaller från hembyn, någon gång medarbetare) lämnar en lite besk eftersmak. Med vilken rätt lämnar man egentligen ut andra i berättelsen om sig själv? Och vilken kontroll har ett intervjuobjekt av den här kalibern över den slutgiltiga berättelsen?

Det är bara några av alla frågor Margot lämnar obesvarade.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-01-03 00:00 / Uppdaterad: 2016-07-09 22:32

Kategori: Recension | Recension: #5043

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?