Kenneth Gustavsson gjorde inte mycket väsen av sina bilder. Inte av sig själv heller, enligt vad jag hört. Han ville mest göra sina bilder. Att visa dem var inte det viktigaste. Ändå har vi fått se dem lite här och var. Han var en flitig medarbetare för tidningen ETC. Under 1980-talet ställde han ut sina bilder både i Sverige och utomlands. 1984 fick han Tidningen Fotos stora fotografpris. Och han var en av tre fotografer i den fina utställningen Indicier som sattes upp på Kulturhuset 1996. De andra två var Christer Strömholm och Anders Petersen. Av detta blev också en bok, Indicier utgiven på Journal. Men sedan blev det rätt så tyst om honom.

Kenneth Gustavsson gick bort 2009. Och där kunde en av Sveriges viktigaste fotografer ha försvunnit in i skuggorna. Men hans fotografvänner såg till att det inte hände. En av de som drog ett stort lass för att visa upp Gustavssons arbeten var Thomas Wågström. Det är han som har producerat denna bok och som har skrivit förtexten. Det är sällan som förtexter tillför något men den här är faktiskt ett nöje att läsa och berättar också något lite om mannen bakom bilderna.

Det är svårt att säga något om Gustavssons fotografier. Det kanske är det det som är meningen. De innehåller en sorts mystik som gör att man dras till dem och bevarar dem i något långt borta liggande, avskiljt rum längs in i minnesbanken. Inte för att de är vackra. Men det finns en slags längtan i hans bilder. Och en obehaglig drömliknande känsla. Han fotograferar sällan människor. Och om han gör det så är de där som en slags del av bilden. Tre porträtt finns dock med. De avbildade är han vänner. Anders Petersen, som han startade den legendariska fotografkollektivet Saftra tillsammans med. Ovan nämnde Thomas Wågström och så nyligen bortgångne Timo Sundberg, skribenten och redaktören som var en av de som gjorde ETC så läsvärd.

Men det är som sagt inte människorna som är det viktiga i Gustavssons bilder. Kanske man kan säga att det är stämningen. För oavsett om han fotograferar en fåtölj eller en översnöad Ford Edsel så finns det något ödesmättat där. Men mest intresserad tycks han ha varit av duvor. Så här berättar han själv för Timo Sundbergs bandspelare (i boken Indicier):

När man är ute och fotograferar kan det dröja länge mellan bilderna. För att hålla blicken i gång tyckte Christer – på fotoskolan – att jag skulle fotografera bokstäver på fasader. Det rådet följde jag aldrig direkt. Istället för bokstäver blev det fåglar. Det är alltid lika spännande att se hur fågelns rörelse blir på negativet, det går aldrig att förutse.

När jag ser tillbaks på fotoboksåret 2012 så tycker jag nog att denna bok är en av årets höjdpunkter. Speciellt glädjande är det att förlaget Max Ström valt att ge ut den. De ger mer och mer plats för riktigt intressanta fotobokstitlar i sin annars rätt så livsstils-, kokboks- och äventyrsspäckade katalog. Och mer lär vara på gång under nästa år, enligt rykten.