Året var 2000. Jag och min hundvalp Elvis tyckte om att ligga på sängen medan teven flimrade ett par meter därifrån. Jycken hade inte visat minsta musikintresse men när Alcazars internationella genombrottshit ”Crying at the Discoteque” spelades på någon kanal sprang han fram mot teverutan och glodde intresserat med sina rundbruna mopsögon. Detta upprepade sig flera gånger och gav mig ett alibi att köpa cd-singeln. En svensk discodänga åt en hund.

Förutom singeln och att jag i forntiden gått på ett par av Andreas Lundstedts aerobicsklasser har vi inte många beröringspunkter. Anledningen till att jag vill läsa Mitt positiva liv är en annan. Jag vill veta mer om den resa Lundstedt har gjort. Hur han kommit ut två gånger, först som homosexuell och senare som hiv-positiv. Dessutom är han mig veterligen den enda kända person i Sverige som kommit ut som hiv-drabbad i media.

Om en ska komma ut med en självbiografi fyrtio år ung måste det finnas något ytterst viktigt att berätta. Lundstedts vilja att dela med sig av hemligheten han bar på i tio år är modig och självutlämnande. Boken börjar med att Lundstedt noggrant regisserar sin alltför tidiga aids-begravning med alltifrån musik och månad till meny. Det var så han tänkte då nämligen. Därefter byggs boken upp i en närmast kronologisk ordning från födseln 1972 i Knivsta, via barndomens showanden, de första trevande kärleksmötena med män, karriärens vågor och så klart hiv-beskedet.

Boken är skriven tillsammans med författaren Cecilia Blankens och att det är ett filter mellan Lundstedts berättelse och texten fjärmar mig tyvärr. Jag känner mig inte särskilt drabbad och funderar på om det är huvudpersonens ord jag läser eller om det är omformulerat av författaren. Tonen är lite tramsigt skojfrisk, späckad av historiemarkörer såsom clearasil, kläder och attityder. Det mesta som går att drivas med drivs med och jag skrattar igenkännande många gånger. Skribenten i mig vill in och stryka i texten som innehåller massor av tautologier. Det är som om den inte litar på att läsaren riktigt förstår, utan för säkerhets skull måste mycket förklaras en gång till. Det lämnar inget tolkningsutrymme.

Naturligtvis rymmer boken även smärta och skam. Lundstedt berättar öppenhjärtigt om en våldtäkt han utsatts för, om hiv-beskedet och hur han i tio år levde med det som en svart hemlighet. Överlevnadsstrategin beskriver Lundstedt som en välutvecklad förmåga att stänga av. Detta parat med knark och vild fest gjorde att han klarade av att hålla tyst.

Sammantaget upplever jag Mitt positiva liv som en glättig bok med en mörk undertext. Jag har funderat en del på bokens målgrupp för den är inte självklar. Vill de som diggar Andreas Lundstedt läsa om hans hiv-kamp? Och omvänt, vill de som är intresserade av att veta hur det är att drabbas av och leva med hiv läsa om en schlagerstjärnas tillblivelse? Förhoppningsvis finns det tillräckligt många som vill ha både ock för vi måste börja våga snacka om hiv och utrota den skam som sjukdomen i dag ofta utgör.

Boken avslutas klokt nog med en faktadel som innehåller både statistik och rådgivning, och det tillför tyngd till historien.