Själv hade jag nog gissat mig den sista att efterlysa någon form av nymoralism, men när jag hör E L James prata om hur kvinnor upplever hennes böcker, den erotiska trilogin och höstens ”snackis” Femtio nyanser av honom, som befriande, eftersom hennes brutale hjälte i slutänden visar sig ha ett hjärta av guld, är jag oerhört nära att faktiskt kasta någonting på teven.

Visserligen är det sant att det nästan alltid är böcker som kvinnor eller annat löst folk gillar som beskrivs som dåliga eller farliga. Och ja, jag fattar att de här romanerna är fantasier, och att fantasier kanske inte alltid har så mycket med ”politisk korrekthet” (som det märkliga skällsordet lyder) att göra.

Men kan vi snälla fucking sluta lära unga kvinnor att det är svåra och våldsamma män som är de intressanta? Att bara vi skänker obegränsat och villkorslöst av vår kärlek och tillit så kommer de mest brutala skitstövlarna att förvandlas till omtänksamma romantiska hjältar? För det kan vara ett förbannat farligt sätt att förstå förhållanden på.

I kulturen är känslorna kung, och det borde de kanske vara. Men fast det är klart att det lockar med passion som trotsar allt förnuft, så finns det någonstans en punkt där känslornas överhöghet slår över i den misshandlade flickvännens ursäkt – ”Jamen, han gör mig ju illa för att han älskar mig så mycket”.

I politiken har problemet länge varit det omvända. Där har de etablerade partierna släppt känslorna, moralen, som någon slags pinsam 68-grej. Det är arbetslinjer och det som kallas ekonomiskt ansvarstagande över hela fältet. Jag tror det kan vara jättefarligt.

På andra sidan Atlanten däremot har ”värden” länge varit ett centralt inslag i det politiska ”kulturkriget”. Frågar du mig är logiken helt galen när högern framställer fri utbildning och sjukvård som förkastliga intrång i privatlivet samtidigt som man vill förbjuda människor att gifta sig med den de älskar eller själva bestämma om de vill bli föräldrar, men känslorna finns där definitivt.

Och när jobben flyttar till Kina och makten till Wall Street och Bryssel, då känns det ju. Om vi inte lär oss att hantera det så lämnar vi fältet öppet för en light-fascism där de som befinner sig i underläge bara har sig själva att skylla. Där det verkar rimligt att riksdagsmän beväpnar sig med järnrör inför uppfattade hot från ”blattar” och ”horor”. Det är känslans, rädslans politik.

Vi är i ett farligt stort behov av bredare känsloregister. Helst någonstans mellan underkastelse och järnrör.