Det försvinner barn från Exmoorheden. Ur bilar försvinner de. Och ur skolbussar. Under korta ögonblick då föräldrarna inte har dem under uppsikt försvinner de, och det enda som finns kvar där barnen en gång varit är post it-lappar med små meddelanden. Du älskar henne inte, Ni älskar honom inte och Ni älskar dem inte. Fyra ord med svart tusch på gult papper och sedan – tystnad.

Ni älskar dem inte är Belinda Bauers tredje roman om den brittiske polisen Jonas Holly (den första, Mörk jord, finns recenserad av Alice här) och hon låter än en gång de vidsträckta hedarnas gränslöshet och vildhet stå i kontrast mot det lilla samhällets knaggliga relationer och dess invånares tillkortakommanden.

I Ni älskar dem inte har pojken Steven, han som i Mörk jord letade efter sin mördade morbror och nästan blev mördad själv på kuppen, återigen en av huvudrollerna. Steven och hans dysfunktionella familj dras in i historien med de kidnappade barnen, och han konfronteras med alla de känslor och tankar som han aldrig tog tag i förra gången.

Belinda Bauer skriver spänningsromaner, och även om det definitivt inte är något fel på graden av spänning i Ni älskar dem inte så sker det allra mest spännande inom de tecknade karaktärerna. Romanen har ett flertal berättarröster: Steven förstås och polisen Jonas Holly, men också den arrogante kriminalinspektören Reynolds med det nytransplanterade hårfästet, liksom hans kollega, den driftiga men av sin chef överkörda, Rice. Historien drivs likaså vidare av andra röster, så som Stevens flickvän Em, hans lillebror Davey och efter ett tag även den person som ligger bakom barnens försvinnanden.

Man skulle kunna tro att det blir rörigt med alla dessa skiftande perspektiv, men Bauer genomför det fruktansvärt skickligt och med en fin känsla för balans och rytm. Rösterna och skillnaderna i hur de uppfattar sin omgivning bidrar till att skapa den där stämningen, den som liksom kryper under skinnet på en medan man läser. Den som gör att allt känns tröstlöst. Det är missförstånd, ensamhet och känslor av otillräcklighet. Det är föräldrar som inte ser sina barn, barn som inte ser varandra och journalister som inte ser människorna bakom de presumtiva löpsedlarna. Alla skildras de inifrån och alla har de legitima skäl att handla som de gör. Vi har ju alla våra egna ok att bära. Men just denna självupptagenhet är också anledningen till att barnen har kunnat försvinna utan ett spår.

Bauer låter sina karaktärer Jonas Holly och Steven, som båda varit inblandade i fruktansvärda händelser tidigare (Steven var alltså på vippen att bli offer för en seriemördare och Holly fick se sin fru mördas av den man han själv inte lyckades stoppa), åter utsättas för trauman. Det blir nervigt och intressant på ett sätt jag faktiskt inte läst innan. Om en person klarat av att gå vidare ur något fruktansvärt genom att vägra se sig som ett offer, vad händer med denna person om något liknande faktiskt händer igen? Om allt våld inte var en tragisk engångshändelse utan något återkommande i livet? Och hur reagerar man i skarpa lägen om man blivit fråntagen allt man ansåg sig ha att leva för?

Belinda Bauers karaktärer är komplexa och därför trovärdiga. De verkar rent av kunna förutspå sina egna reaktioner och handlingar ungefär lika bra som jag som läser om dem. Det vill säga knappt alls. Precis så som en bra deckare ska vara. För bra är det. Det här är en bok jag inte vill sluta läsa, trots att stämningen lägger sig som en kall, blöt filt över mig. Det torde väl vara ett gott betyg om något.