Jag ringer mina bröder är skriven i ett rasande tempo. Man hinner knappt andas när man läser den. Hela boken är skriven som samtal och tankar. Telefonsamtal mellan huvudpersonen Amor och olika personer. Samtal med en mormor. Inre samtal. Vad är verklighet och vad är inte? Det är svårt att veta när man läser. Det är ett intressant sätt som boken är skriven på. Jag säger dock inte att det är en lätt bok att läsa, men den är så värd att läsas. Dessutom var jag tvungen att läsa den igen direkt när jag läst den. För det är en sådan bok. Man kommer djupare in i den andra gången. Man kan än mer njuta av hur Jonas Hassan Khemiri har formulerat sig.

När jag läser Jag ringer mina bröder slås jag av hur viktig den är. Jonas Hassen Khemiri låter bland annat sin huvudperson Amor säga:

Så fort ni lämnar era hem så upphör ni att vara ni, plötsligt förvandlas ni till representanter och därför är det av yttersta vikt att ni koncentrerar er på att smälta in.

I boken har en bil exploderat i Stockholm. Huvudpersonen Amor vill varna de han känner från att gå ut och synas eftersom de kan bli misstänkta, fast de är oskyldiga. Jag kan inte låta bli att tänka vad hemskt det måste vara att vara misstänkt för att man har en viss folkgrupps utseende. Att inte vara säker för påhopp av polis eller allmänhet, hur oskyldig man än är. Det är något som verkligen behövs diskuteras och pratas om.

Jag läste på sista sidan att texten har dramatiserats och kommer ha premiär i Malmö och sedan kommer att ha Sverigeturné. När jag läste det så kände jag att det var så rätt. Jag ringer mina bröder passar utmärkt att dramatisera. Jag skulle väldigt gärna vilja se den! Ännu hellre skulle jag vilja ge boken till en klass som fick läsa den och diskutera den, för att sedan se dramatiseringen tillsammans med dom. Det är ett angeläget ämne och boken är en fantastisk språngbräda till spännande och viktiga diskussioner.