Som vanligt när Lauren Oliver skriver handlar det om en värld som skulle kunna vara vår, men väldigt annorlunda. I Resten får du ta reda på själv lever en tjej om en dag, om och om igen, efter en olycka där bilen hon färdas i kör i diket. I Delirium är framtiden här och människan har insett att kärleken är en sjukdom som borde botas, vilket man också gör. Den här gången, i Liesl & Po har vi flyttats tillbaka i tiden och stark magi har sugit ljuset ur solen och världen.

Liesl sitter på vinden där hon, sen hennes pappa blev sjuk och dog, hålls inlåst av sin styvmor. En dag uppenbarar sig två skuggor mot väggen. Skuggorna talar till henne, eller den ena jafsar mest. De är två spöken. Det ena liknar en pojke, eller en flicka, något av det eller båda på samma gång, spöket kallar sig Po. Den andra är en tufsig liten figur, en katt eller en hund, något av det eller båda på samma gång. Den lilla figuren kallas Knytet.

Po är ett vilset spöke från andra sidan. Andra sidan är där de vilsna själarna lever innan de hittar rätt i livet efter detta. Jag kommer osökt att tänka på skärselden när jag läser Po:s beskrivningar av den andra sidan. Jag kan tänka mig hemskare ställen att vara på, men det tycks inte heller vara ett ställe man har lust att stanna på särskilt länge.

Andra sidan var full av vålnader och skuggor som trängdes och skuffades; och ändlösa strömmar med mörkt vatten som man kunde simma i; och den molnfria nattskyns djupa vidder som man kunde flyga genom; och svarta stjärnor som ledde till andra delar av universum.

Po och Knytet kan färdas mellan den här världen och den andra sidan. Om Liesls pappa finns på andra sidan kan Po och Knytet vara en länk till honom. Po, som inte är särskilt vänligt inställd och har svårt att förstå vad det innebär att vara det, har varit så länge på den andra sidan att han har tappat förståelsen för hur det är att vara människa, och menar att det är nästintill omöjligt. Liesl insisterar på att han ändå ska försöka hitta hennes pappa och visst gör Po det. Liesls pappa, förstår vi när vi läser, har inte dött en naturlig död och trots att han var omgift med Liesls styvmor önskar han att få vila bredvid Liesls mamma under pilträdet vid det röda huset på landet.

Liesl vet att hon måste hjälpa sin pappa och beslutar att begrava hans aska under pilträdet vid det röda huset på landet där de bodde när hon var liten. Problemet är att hon hålls inlåst på vinden. Med Po:s hjälp lyckas hon dock ta sig ut och kan påbörja sin resa. Vad hon inte vet är att skrinet med hennes pappas aska förväxlades hos Herr Grå. Dit kom en dag Alkemistens lärling Will för att köpa ingredienser till magi. Med sig dit hade han ett skrin med den starkaste magin någonsin skapad. Detta eftersom Herr Grå inte bara säljer kroppsdelar och djur att använda i magiska drycker och formler, utan också tar hand om döda kroppar och kremerar dem som med Liesls pappa. Hans aska förvaras i ett skrin likadant som det som Alkemistens lärling har med sig och ja, de båda skrinen förväxlades. Vad Liesl inte anar när hon lämnar sin styvmors hem tillsammans med Po är att det magiska skrinet är högst eftertraktat av två inte så goda människor…

Det är mycket spännande miljöer Lauren Oliver beskriver här, makalöst suggestivt och vackert illustrerade av Kei Acedera och det här är en spännande saga. De två tidigare, ungdomsromanerna, tycker jag dock är mer intressanta, mer välskrivna och jag blir lite besviken när jag läser den här, som riktar sig till yngre läsare i åldern 9-12 år. Men, det var ett gott tecken att en tjej i just den åldern lutade sig långt över min axel och tyst läste tillsammans med mig när jag som vanligt satt och läste på tunnelbanan.

Lauren Oliver har alltid en sensmoral i sina böcker, den här gången är den lite väl tydlig. Hade hon skippat det här stycket och låtit boken tala för sig själv hade resultatet blivit bättre och mindre tillrättalagt.

(Och det är egentligen det här som är berättelsen i berättelsen. För om du inte tror på att hjärtan plötsligt kan blomma upp och växa sig ännu större, och att kärleken kan öppna sig som en blomma även på den allra kargaste mark, ja då är jag rädd att du har en lång, ödslig och vissnad väg framför dig, och det blir inte lätt för dig att hitta ljuset. Men om du tror det, ja då vet du redan allt man behöver veta om magi.)