Mot livet, mot döden, och tillbaka till liv igen. Innan döden. Halva året ljus och halva året mörker. Lotta Olsson lånar livet och myten om Persefone som fond för ting som kränger och svänger innanför pannben och bröstben. Inom dessa sfärer, samhållna av skickligt svepande terziner diktar Olsson som rinnande vatten, eller tysta andetag om man så vill.

Det här är alltså jag. Det här är mitt.
Här är min rädsla. Lyckan. Ledan. Livet.
Ett liv som inte speglar sig i ditt.

Ett liv som väntar på att bli beskrivet.
Men väntar världen? Världen tiger still.
Jag talar, men det ekar övergivet.

Jag beundrar Lotta Olsson för att hon slår vakt över versmåttet. För att jag läser att hon löste en massiv skaparkris i och med sonettkransen Den mörka stigen. (Slå upp hur man skriver sonettkrans, och återkom sedan med vördnad.) När jag själv gick på folkhögskolans skrivarlinje stängde jag öronen när läraren började orera om jamber, trockeer, anapester och spondéer. Det kändes omodernt och jag ville kasta mig ut i den fria versen som ut över ängar och vidder. Jag har blivit annan nu. Jag betraktar diktens meter såsom en tunn rad att vila mig mot. Jag vilar mig mot Olssons böljande, ömsom nattmörka, ömsom svävande lätta dikter.

I Himmel i hav återkommer alltså författaren till myten om Persefone som var dotter till gudarna Demeter och Zeus och levde halva året hos sin mor och halva året hos Hades i dödsriket. Det är genom myten om Persefone man förklarade årstidsskiftningarna. Samma myt ligger som fond i sonettsamlingen Skuggor och speglingar från 1994. Jag lånade den då på biblan och minns att jag funderade kring melodin och fattade först senare saker såsom kvinnlig identitetsbildning och kärleken bland orden. Himmel i hav känns dock tyngre. Det kan vara erfarenheter som ålder, men temat och dess utförande byggs mer solitt. Ett diktjag som ekar över i Persefones röst som ibland svarar dikten som små prosalyriska stycken. Jag anar ett modersblivande, ett moderskap. En blick tillbaka på en barndom, hästar! Och ett mörker, en dubbelhet i ljuset sedan. Och passion.

En klang. En ton. En skälvning genom strupen.
En röst som är min egen. Eller din?
En spegling som jag trodde var förlupen.

En sång som du var med och släppte in.
Nu väcks den åter upp och vågar höras.
En sång som bär all smärta som var min.

Inte nog med den skickliga hanteringen av meter, så alla dessa tunga ämnen utan att sjunka! Som småbarnsförälder känner jag även Lotta Olsson som mycken barnboksförfattare med titlar som Morris hos frisören, Zuccini till en tax – en abc-bok och Bilen säger brum i ryggsäcken. Hemma hos mig läser vi dessa flitigt innan sovdags, och det är ofta när barnen sover som jag försjunker i Olssons dikter. Allt hon ger: hon ger!

Ett barn som föds. Och kraften det ska tvinga
Sig ut ur moderns kropp med när det sker.
Den kropp hon förr försökte förringa,

förtränga och förneka. Inte mer.
Nu bär den själv. Och hon. All tyngd ger vika.
Nu upphör hon att ta emot: hon ger.