Det kan inte ha varit något lätt jobb han hade, statsminister Per Albin Hansson under krigsåren. Med tyskar som ockuperade våra nordiska grannländer i väster men samtidigt var allierad med vår östliga granne och därtill ställde en massa krav om järnmalm och transittrafik på det Sverige han styrde över. Som ju trots retoriken inte hade någon vidare beredskap. Strategin för försvaret var att hålla sig utanför det hela och metoden var att hänvisa till strikt neutralitet. Men att vara strikt neutral är ju kanske något som bara fungerar i teorin och inte i praktiken, för det är ju lätt att gynna den starkare parten och sedan växla när den inte längre är starkast. Dessutom krånglas ju saker och ting till när norrmän och danskar börjar utveckla motståndsrörelser, svenska militärer vill fortsätta hjälpa finnarna och så har man alla dessa inhemska kommunister.

Krigsåren kan politiskt sett för Sveriges del beskrivas som en riktig röra, även om landet styrdes med en tämligen enad samlingsregering. Men denna röra utgör samtidigt en utmärkt grogrund för romanskapandet och det är någonting som Ola Larsmo med Förrädare verkligen tagit till sig av. Hans roman utspelas under hela kriget, från början till slutet och ses utifrån perspektivet av en ung man som rekryterats till underrättelsetjänsten precis när kriget bryter ut.

Charlie Westerholm är student i Uppsala och som medlem i föreningen Laboremus har han varit talare på Bollhusmötet där han motsatt sig att Uppsala studentkår skulle protestera mot att tio från nazityskland flyende judiska läkare skulle få asyl och möjlighet att arbeta i Sverige. Detta uppmärksammas av den lite mystiske underrättelsemannen Cedergren som värvar Charlie till den militära underättelsetjänsten i ett försök att få in nya, mer moderna och progressiva agenter som motvikt till den politiska högerorientering som rådde i verksamheten.

Som nyrekryterad student har han givetvis ingen som helst kunskap om den miljön vilket gör att den introduceras för läsaren ur ett första dagen på jobbet perspektiv. Allt är hemligt men inte för den sakens skull särskilt glamouröst, utan består av hemliga paradvåningar på Östermalm som fylls på bredden av personer som alla jobbar var för sig med små, till synes oviktiga delar där enbart de högre cheferna har tillgång till helheten. Det är ett arbete där klaustrofobi och paranoia sitter kletat i väggarna och där det råder stor oklarhet om inriktningen på underrättelseverksamheten. Vem är det som egentligen är fiende och vem skall man övervaka? För även om alla inom verksamheten anser att de arbetar för ”Sveriges bästa” så är det ett begrepp som kan tänjas ordentligt och där Charlie ser demokrati ser andra lojalitet med Finland sak eller Sveriges roll i den nya världsordningen.

Att le Carré nämns på baksidestexten är på många sätt utmärkt konsumtionsupplysning, för världen Larsmo bygger upp i Stockholm påminner väldigt mycket om den som hans brittiske kollega beskrivit för kalla krigets England. Det är en värld fylld av män, de kvinnor som är med är i regel sekreterare, som drivs av dunkla lojaliteter till egna subgrupperingar och där man inte drar sig för att använda våld för att uppnå de egna politiska syftena även om allt som sagt förtäcks med en patriotisk föreställning om rikets säkerhet. Män som inte tvekar att hugga varandra i ryggen om det motiveras för det högre syftet. De direkta spänningsmomenten är dock relativt sällsynta utan det är snarare den grå vardagen för underrättelsearbetet som skildras. Den paranoida känslan av verkliga, misstänkta och icke-existerande konspirationer gör tillsammans med tidstypiska detaljer och en perfekt kombination av fiktion som vävs ihop med verkliga händelser att man som läsare blir helt fast och att romanen därför har en underliggande spänningsnivå från första till sista sida. Parallellt sker också en karaktärsförändring av den från början idealistiska och naive studenten Charlie till en luttrad, cynisk underrättelseofficer som även han blir en av dessa män som steg för steg slutar att existera som privatperson utan blir ett med sin tjänst.

Det är som sagt en tacksam tid han skildrar, om man skall skriva en svensk agentroman, men när man lägger ihop det med välskriven prosa och därtill har ett grodperspektiv och väljer en lagom liten del, istället för att roffa åt sig för mycket av alla möjligheter och storpolitiska förvecklingar som finns där så blir resultatet också utmärkt. Skulle sen Tomas Alfredsson vilja göra en svensk Thinker Taylor Soldier Spy så skulle Förrädare vara ett alldeles utmärkt material att utgå ifrån.