Jan Guillous andra del i hans stora romansvit, Det stora århundradet har nu givits ut. Han fortsätter därmed sin långa tradition av att använda lättläst, lättillgänglig litteratur för att sprida sina tankar och åsikter. Det började med Coq Rouge, fortsatte med Arn och nu ägnar han sig åt bröderna Lauritzen.

Det märks tydligt att Guillou, som den journalist han är, har ägnat mycket tid åt research. Romanen är verkligen fylld med fakta. I svitens första bok, Brobyggarna, fick vi följa bröderna Lauritz och Oscar i deras vedermödor med att bygga järnväg i Norge och i kolonialismens Afrika. Här får vi istället följa deras bror Sverre till England, dit han rymt med sin älskade Albie. De är båda ingenjörer och planerar till att börja med att starta ett företag som ska förbättra tågens komfort så att passagerarna slipper det hårda dunkandet från skenskarvarna. Det tar dock inte lång tid förrän Sverre halkar in på den konstnärliga banan istället, när Albies systrar upptäcker hans målartalanger.

Den som vill ha djuplodande, kloka och dynamiska personporträtt ska inte läsa Dandy, men om man vill ägna några sköna timmar åt underhållning och samtidigt få en snabbkurs i hur det var att vara tyskvänlig, konstnärlig, homosexuell man i början av förra århundradets England, då är det här en perfekt bok. Vi får exempelvis reda på turerna när Oscar Wilde blev fängslad på grund av sin relation till en yngre man, Bosie. Vi får också läsa ett citat ifrån Wildes rättegång, då han höll ett vackert tal om kärleken:

Den kärlek som inte vågar säga sitt namn i detta århundrade, är samma stora tillgivenhet från en äldre man till en yngre man som fanns mellan Bibelns David och Jonathan, den som Platon lade till grund för sin filosofi, den man finner i Michelangelos och Shakespeares sonetter.

Sverre och Albie befinner sig i utkanterna av Bloomsburygruppen, en grupp som hedrar det bohemiska, konstnärliga och frigjorda och som också ser med förakt på lönsamt arbete. Efter en tid fylld av skamkänslor över sina plikter med godset finner Albie till sist sin roll. Eftersom han är en förmögen man så börjar han fungera som konstmecenat. I den rollen hjälper han till att ordna en utställning av nya, franska konstnärer som Manet, Gauguin, Cézanne och Seurat. Den blir ett totalt fiasko, konstkritikerna anser att en femåring hade kunnat måla bättre tavlor än tidigare nämnda konstnärer. Eftersom ingen utställningsbesökare vågade köpa någon av tavlorna så blev Bloomsburygruppen tvungna att ställa upp och köpa tavlorna, vilket borde ha blivit en mycket god affär på lite sikt.

I vanliga fall innehåller Guillous romaner en god portion fakta om krig och teknik, men här har han tagit med oss till konstens och kulturens värld samt den bohemiska och sexuellt mycket frigjorda Bloomsburygruppen. Vi får möta Virginia Wollf, ekonomen Keynes och flera andra som hörde till den intellektuella eliten i England. Det är en trivsam omväxling!