Recension

: Min kamp 5
Min kamp 5 Karl Ove Knausgård
2012
Norstedts
9/10

Cirkeln sluts?

Utgiven 2012
ISBN 9789113036717
Sidor 636
Orginaltitel Min kamp 5
Översättare Rebecca Alsberg

Om författaren

Karl Ove Knausgård, född 1968, debuterade 1998 med romanen Ute av verden, för vilken han som första debutant någonsin erhöll det prestigefulla Kritikerprisen. År 2004 kom den fristående fortsättningen, romanen En tid för allt (på svenska 2006), som bland annat nominerades till Nordiska Rådets litteraturpris och det internationella IMPAC Dublin Literary Award.

Karl Ove Knausgårds Min kamp är en sällan skådad litterär satsning i sex fristående band. För den första delen belönades han med Norges stora litterära pris, Brageprisen. Romanen utsågs till en av de senaste tio årens bästa böcker i VG, och till årets bok 2009 av Morgenbladets läsare.

Sök efter boken

Så lätt att sugas in i, uppslukas av, falla för. Så svårt att skriva om. Det tycks som att intresset för del fem av Knausgårds Min kamp är svalare än för de tidigare delarna av sviten. Det är inte rättvist. Det här är inte den bästa av dem, inte den mest välskrivna men den mest intressanta. På 636 sidor beskriver Knausgård hans 14 år i Bergen då hans författarkarriär tog form. Han skriver om hur han som 20-åring blir antagen på Skrivekunstakademiet och undervisas i skrivandets konst av Ragnar Hovland och Jon Fosse (Jon Fosse som han kallar en av de mest överskattade författarna i en nyligen publicerad text kallad Knausgårds svarta lista, publicerad på Vi läsers blogg). Han skriver om kärlekslösa förhållanden, otrohet och sann förälskelse (det är under den här tiden som han träffar och gifter sig med sin första fru Tonje).

Han går ut Skrivekunstakademiet, är avundsjuk på de klasskamrater som skriver bättre och blir publicerade. Han börjar läsa litteraturvetenskap och jobbar inom vården med utvecklingsstörda och psykiskt sjuka. Han ser sig även som en misslyckad akademiker som hoppar av litteraturstudierna efter en b-uppats om intertextualiteten i James Joyces Ullysses. Min kamp 5 är en vandring genom litteraturhistorien och en kartläggning av 1980- och 1990-talets norska litterära samtid. Liknar han någon annan författare då? Jodå, en av förebilderna är Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt och han är inte långt ifrån de nivåerna. Genom ögonblicksbilder far han fram och tillbaka i sin historia på spaning efter den författare som blev.

Efter misslyckade litteraturstudier börjar Karl Ove Knausgård jobba på studentradion i Bergen. Han umgås i kretsar av skrivande människor, av litteraturintresserade. Han tycker att de andra är bättre än han och på sätt och vis får han bevis efter bevis på det när flera av hans vänner debuterar och han får refusering efter refusering. Han börjar skriva litteraturkritik och tänker på att ge upp det skönlitterära skrivandet. Hans drömmar har smulats sönder i en negativ spiral. Men så en dag vänder det. Han debuterade med romanen Ute i verden 1998 och belönades med Kritikerprisen.

Det är omtumlande år. Han vet hela tiden vad han vill men vägen till målet är inte spikrak och han brottas ständigt med en låg självkänsla och på det ett efterföljande dåligt självförtroende. Han vänder sig till alkoholen både för att fly från livet och i en jakt på det men förhållandet till alkoholen är destruktivt.

Han sitter vid ett tillfälle på en middag tillsammans med redaktionen för Vagant (en av Norges tyngsta litterära tidsskrifter) där hans två bästa vänner jobbar. Han säger inte ett knyst under hela middagen, inte ens när han blir tilltalad, eftersom han är så rädd för att säga något som ska uppfattas fel. Han vill så gärna lyckas att han slår knut på sig själv när han försöker. Det förvånar mig att samma man kan skriva så öppenhjärtigt om sig själv och få så många att vilja läsa om det.

Här fångas essensen av Knausgårds projekt och jag önskar att han hade stannat här. Här sluts cirkeln. Pappans död som beskrivs i del ett sker här, tiden som föranleder hans flytt till Stockholm och uppbrottet från Tonje som skildras i del tre sker här. Jag har svårt att uppväcka ett intresse för den sjätte och sista delen men jag kommer såklart att läsa. Men, det är här som Knausgård överträffar sig själv.

Jag hörde hemma i vardagen, det stod mer och mer klart för mig ju senare det blev på terminen, jag saknade det djup och den originalitet som krävdes för att bli författare…

Det är intressant att se hur skälvande det är, hur det lika gärna hade kunnat bli ingenting. Han gjorde den vardagen till något offentligt, han skulle kunna vara jag och du, han är alldeles vanlig och det gör han stor litteratur av.

Camilla Hällbom

Publicerad: 2012-10-10 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-22 18:49

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #4927

2 kommentarer

Lite roligt att även Proust är på samma lista som Fosse!

Spectatia Oregistrerad 2012-10-10 11:37
 

Ja men just det är han ju! Undrar om Proust skulle sätta Knausgård på sin svarta lista ;) Och det sägs ju att man oftast tycker sämst om det som liknar en själv…

Camilla Hällbom Redaktionen 2012-10-10 21:47
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?