Det är en intressant paradox att vi samtidigt som vi kanske lever i den mest kommersiella av tider har vant oss vid att få mycket av det vi använder till vardags gratis. Vi umgås i sociala medier, utbyter information, läser nyheter, tittar på filmklipp eller lyssnar på musik en stor del av vår dag – och vi gör det väldigt ofta gratis.

Om nu gratis är gratis, egentligen? Många av oss har säkert tagit med oss erfarenheten från reklamteve, -radio och gratistidningar också ut på nätet: visst, man får stå ut med annonserna, men herregud, det är ju gratis. Kanske har vi ändå börjat lägga märke till att fler och fler annonser på nätet fungerar annorlunda? De tycks veta mer och mer om vilka vi är och vad vi kan tänkas vara intresserade av.

Det är det här Fredrik Alverén skriver om i nya boken Såld på nätet – priset du betalar för gratis. För om tjänsterna du använder på nätet är gratis, ja, då är det lite tillspetsat kanske inte du som är kunden. Då är du snarare varan.

I gratistjänsterna på nätet lämnar du ifrån dig information om dig själv. Annan information lämnas ut av din dator eller din uppkopplade telefon utan att du kanske ens tänker på det. Mängder av olika företag sparar hela tiden ytterligare information om dina aktiviteter på nätet: hur du surfar, vad du söker eller klickar på, när du köper något och vilka du interagerar med. Ofta är det den här personliga informationen som i realiteten utgör den valuta du betalar med på internet.

Såld på nätet ger en inblick i vilket jättemarknad handel med den här informationen utgör. Det kan röra sig om olika sätt att kombinera och analysera uppgifter om oss från nätet, men också om att väga samman den med offline-information om vilka vi är, var vi befinner oss, vad vi tjänar och hur vi faktiskt använder våra pengar i vanliga butiker. Det handlar förstås om att kunna rikta reklam till just precis de konsumenter man eftersträvar, men också om att hela tiden förfina sökmotorer och hjälpa oss hitta exakt det vi letar efter.

Kanske får du som jag en vag obehagskänsla av att gränserna mellan privat och kommersiellt suddas ut på det här sättet? Kanske tycker du bara det är toppen när marknadskrafterna kan samverka i något som ger dig bättre och billigare service? Alveréns syfte med boken är knappast att skapa någon sorts moralpanik kring internet och gratistjänsterna. Det han vill slå ett slag för är däremot att vi blir mer medvetna om vad som faktiskt händer – och vad som skulle kunna hända – och kanske också ställa högre krav.

För även om du tycker att det känns helt okej att Google eller Facebook skannar av dina mejl eller pejlar dina politiska åsikter för att kunna annonsera för just din drömsemester eller visa fler artiklar du skulle kunna vara intresserad av – och man kan ju också diskutera vart vi hamnar när var och en lever i sin egen lilla ”filterbubbla” på nätet – så måste man ju också fråga sig vem mer som skulle kunna vara intresserad av den här informationen?

Alveréns bok är full av tankeväckande exempel. Inte minst berättar han om de statistiker som gjorde Nederländernas folkbokföringssystem till ett av världens modernaste – det var bara det att detta skedde på 1930-talet, och när nazisterna sedan tog makten bidrog systemet till ett exceptionellt effektivt utrotande av landets judiska befolkning. Är det ett extremt fall? Kanske. Men vad hade hänt med till exempel Wael Ghonims ”Revolution 2.0” om den egyptiska säkerhetstjänsten varit lite mer nätkompetenta? Jag vet inte.

Här finns också gott om mer vardagliga erfarenheter, som mannen som fick sparken från Volvo sedan han kallat arbetsplatsen ”dårhus” i en Facebook-status. En annan man upptäckte sin frus bild i en annons för en dejtingsajt med ”heta singlar” – inte därför att hon faktiskt var med där, utan för att hon laddat ner en spel-app som utan hennes (och Facebooks) vetskap sålt hennes profilbild vidare till annonsören. För att inte tala om företaget som genom att skriva in rätten till användarnas själ och andra konstigheter får sägas ha bevisat att ingen läser användaravtalen ordentligt, eller skaparna bakom sajten pleaserobme.com som demonstrerat att ”incheckningar” på olika ställen, att i realtid tala om på nätet när ens hem står obevakat, är tämligen korkat.

Nog finns det mycket att både lära sig och fundera över när det gäller säkerhet och integritet på nätet. Hackare, skurkar och kommersiella intressen lär sig snabbt. Myndigheter som polis- och säkerhetstjänst har uppenbarligen också börjat reagera. Kanske kan just insikten att även vi vanliga användare bidrar med något väsentligt till nätekonomin – World Economic Forum har till och med kallat personlig information för framtidens olja – få oss att börja ifrågasätta och ställa krav kring hur vår information egentligen hanteras?