1600-tal, hundra år före Linné. En isländsk självlärd lärd man är i Köpenhamn för att ställas inför rätta för trolldom; han har drivit ut andar, han är papist, han räknar fåglar, han vägrar vara med och slå ihjäl utlänningar. Uppenbarligen är gubbfan farlig. Danmarks främste vetenskapare (en som skapar vetande) bjuder in den fattige kusinen från sagoön till sitt bestiarium för att visa det värdefullaste de har: ett äkta enhörningshorn. Islänningen som snart ska skeppas hem till fredlösheten tittar på narvalstanden och viker sig dubbel av skratt, och skrattar, och skrattar, och skrattar.

I’m a fountain of blood in the shape of a girl skrev Sjón en gång åt Björk, och på många sätt känns både det och den där babushkadockan till video som en sammanfattning av det han gör bäst. Både hans låttexter och hans romaner handlar ju ofta om hamnskiftare, gränsöverskridare, dubbelexponerade världar, brytningstider. Så det är nog ingen slump att Skymningsinferno till stor del utspelar sig runt vår-, sommar-, höst- och vinterdagjämningar.

På en liten klippö utanför Island sitter Jónas Palmisson, kallad ”den lärde” eftersom han vet saker, bannlyst dit av skäl som ska visa sig innan boken är slut. Exakt vad han vet får vi då och då se i utdrag ur hans skrifter och flashbacks till hans ungdom; lärda utläggningar om hur sälen är en fisk, hur fåglar föds ur tång, hur man driver ut spöken, vilka gräs som har läkande egenskaper… Och det är lätt idag att skratta åt mycket av det, eller dunka oss i ryggen över hur mycket längre vi har kommit, men samtidigt är det hela tiden någonting som rör sig. Det var ju en tid när man för första gången på mycket länge på allvar började fundera över inte bara vad man visste utan hur man visste det, inte bara accepterade gamla myter blint. Samtidigt rasar världshistoriens största religiösa krig på kontinenten, och på det nylutherska Island ligger det fortfarande både gamla gudabilder och Mariabilder gömda strax under ytan. Brytningstid, stormakt, storskifte.

Sjón skriver inte långa romaner, men de är kompakta. Skymningsinferno är en sådan där historisk roman som vill göra allt på en gång; den rymmer både lärda utläggningar om vetenskap, krass politik utklädd till främlingsfientlighet, omberättade bibelhistorier där Satans värsta brott är att förakta en mänsklighet som äter sin egen skit, slapstickartade andeutdrivningar och en enormt rörande familjetragedi, allt på den sortens prosa som man förväntar sig av en isländsk poet i basker; genomblåst, genomlyst. Möjligen försöker den göra lite för mycket; jag saknar lite den där drömska luftigheten från Skugga-Baldur. Men ändå, den där scenen runt hornet har suttit fast i huvudet på mig i ett par veckor nu.

I en brytningstid kan det ju vara nyttigt att komma ihåg att vi har två ögon som sammanfogar världen till en bild. När man sluter ena ögat och tittar ser man en relik från en magisk varelse som kan tämjas av kyska jungfrur och vars horn kan användas för att bota alla sjukdomar människan kan botas av. Sedan blinkar man och ser med andra ögat framtanden från ett havslevande däggdjur av arten Monodon Monoceros. Då har man klivit mellan två världar. Hur gärna vi än vill leva i den ena världen kan vi inte ignorera att den andra alltid funnits där i ögonvrån. Då ska vi vara glada att det finns såna här romaner.