På 80-talet kom en sjukdom till Sverige som ingen hade hört talas om tidigare. Den började försiktigt, som en ovanligt segdragen förkylning. En munsvamp som inte ville ge med sig. Några utslag på bröstet. Men snart visade den att den menade allvar. Det var kroppens system den slog ut. Blodkropparna stod svarslösa. Immunförsvaret svarade inte.

De första att få denna sjukdom var bögarna. Bögarna, som i dåtidens Sverige inte hade någon plats. Trots att de fanns, och finns, överallt. I alla små hålor, alla kristna samfund, i slott och koja, landsbygd och stad. Med faktasjok inplanterade här och var, tecknar Jonas Gardell det möjligen uttjatade, men ändå så upplyftande porträttet av den unge bögen som flyr sin lilla håla för den hägrande storstaden. Stockholm. Metropolen. Med bögring och klubbar. Här skulle det nya livet börja. Och här började det. Men för många blev det också upptakten till slutet.

Att ingen har skrivit det här tidigare, tänker jag när jag läser. Det är ju ofattbart! Inte bara ur det hyllande av de döda-perspektivet, det krav på upprättelse som Gardell pratat om i intervjuer inför releasen; utan också för den rena spänningens skull. Det drabbande, ödesmättade, som skymtar fram under berättelsens gång. Hur en person kan presenteras som glad och med glaset höjt i handen, för att det sedan i nästa mening avslöjas att denne tio år senare kommer att dö i våldsamma diarréer där han skiter ut sina inälvor. Detta är klassiskt berättande där läsaren hålls på halster med sanningen som lockelse att läsa vidare. Vi vet redan slutet, och det är därför det här är så fasligt spännande.

För det är det. Jag läser på om Benjamin som har sin tunga Jehovas Vittne-uppväxt att slå sig fri ifrån innan han kan få kyssa en annan kille. Om Rasmus som kommer från det lilla Koppom i Värmland, fast besluten att aldrig återvända. Om Paul, som är alla bögars självklara samlingspunkt. Om Sverige, som det såg ut då, och som ingen idag minns att det gjorde.

Det är svårt att förstå, det var så helt och hållet en annan tid. Vi tänker oss Sverige som ett liberalt, närmast storsint land, och att det på något sätt alltid har varit det, men ännu i början av åttiotalet vägrade landets största morgontidning, Dagens Nyheter, att publicera dödsannonser där den avlidne var man och den närmast sörjande var man.
Med motiveringen att det var ”ovärdigt”.
Ovärdigt av en man att sörja en annan man.
Ville man därför som ung, sökande och osäker hitta något, det allra minsta, att identifiera sig med var man tvungen att liksom Rasmus smyga på biblioteket i Arvika och, när man var säker på att ingen såg en, på hyllorna märkta ”Medicin” söka efter bekräftelse i böckerna, bekräftelse på att man existerade, att man över huvud taget fanns!
Och sedan satt man där på huk med bultande hjärta och försökte läsa om sig själv, och man läste orden ”sjuklig” och ”avvikande”, man läste orden ”olycklig”, ”fördärvad” och ”perverterad”, man läste orden ”lastbar”, ”abnorm”, ”motbjudande”, och ”oönskad” – och alla dessa ord välkomnade man, för de bekräftade åtminstone att man existerade och att det fanns andra som var likadana.

Jag såg verkligen fram emot den här romansviten, som det ju kommer att bli när den blir klar, och även en teveserie tydligen, på SVT. Del två planerad till våren, del tre till hösten 2013. Jonas Gardells språk har alltid tilltalat mig, jag har tyckt att i de stundtals löjligt enkla grepp han använder sig av, finns det rent av poesi när det faller sig rätt. Du behöver inte vara bildad för att läsa och älska Gardell. Han är en mästare särskilt på att beskriva vardagslivet, som i Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter och Fru Björks öden och äventyr. Osäkerheten i att vara ung som vi upplever den i Ett ufo gör entré och En komikers uppväxt. Och stundtals är det så enkelt; jag svävar fram över sidorna och vill aldrig att denna fantastiska bok ska ta slut, för jag är där, jag är med dem, inget i världen verkar viktigare.

Men stundtals blir det platt, grått och tråkigt. Upprepningar som jag irriterar mig på. Scener som blir manusstyltande i sin uppradning, personporträtt som gränsar till patetik. Nej, det är inte helgjutet, det här. Med hårdare redigering kunde det blivit bättre, rent språkligt. Innehållsmässigt är det här förstås en bok som alla, och jag menar alla, måste läsa. Ett stycke svensk historia som gått alldeles förlorad, herregud vad visste jag själv om 80-talet och aidsepidemin innan jag började? Ett dammigt Aktuellt-inslag nånstans långt bak i hjärnan, förmodligen från när gåtan var löst, man hade funnit bromsmedicinerna och det var redan sent 90-tal. I övrigt bara Jacob Dahlin som hade Jacobs Stege och som plötsligt dog i AIDS. Utan att någon ens visste att han var bög.

Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken ska förstås ses som en del av något större, och den metkroken funkar bra på mig. Å, det är alldeles för långt till våren!