for at give tingene
navne
må jeg først
iagttage
iagttage
iagttage
jagte
jagte
jagte
en sø af bladguld
et højt hurra for
næste svømmetag

Jag läser ur Lasse Thornings diktsamling högt rakt ut i rummet. Uppehåller mig vid orden, smakar, låter dem klinga av i varje diftong. För är det inte det som är behållningen med danskan som språk? Jag har hört Lasse Thorning och flera andra danska poeter läsa sina dikter på slam i Köpenhamn, jag har inte alltid hängt med i varje betydelse, men kan alltid tillgodogöra mig dessa läsningar som behagliga upplevelser. Ljudmattan som tillåter ett ord att bli så långt och svajande. Kanske är det att danska poeter har en tradition av att läsa mer dramatiskt, men för mig blir hela språket därigenom en större känsloyttring. Något att ta ut svängarna i, en tango som tilltalar magdjupet. Man brukar säga att svenskan låter som en klingande melodi för de som inte förstår den. I så fall är danskan dess syster med mera tyngd.

Thornings diktsamling, som är hans debut, har vissa spår av poetry slam, absolut. Det finns en rytm, en vilja att underhålla, en faktor av igenkänning och den där sortens milda samhällskritik i förbigående, som slamscenen så ofta sysslar med. Men här finns också en berättarvärld som berör både längtan tillbaka till ursprunget, rädslan att ta klivet ut i livet, vara människa, och till viss del även funderingar kring könet. Vad är det att vara man? Vad är barndomens drömmar värda ur den vuxne nyblivne faderns perspektiv?

når jeg siger kroppen
er det egentlig det jeg mener
kødet er tungt
jeg tænker på en lethed
den tomhed der gør at vi kan
bevæge os fra sted til sted
uden at gå midtover

(…)
jeg vender tilbage
til startskuddet
alle verdenshjørners kapløb
og får en idé
jeg skal skride
lade revolveren
blive en rigtig krudtkarl

det er egentlig det jeg vil
men jeg tænker på tomheden (…)

Kroppen är den förankring ur vilken vi förstår omvärlden. Thorning skriver att han vill vara apunge igen, drömmen om att vara den förste att hitta ett yxskaft att glatt springa och visa upp för de andra. Att få vara barndomens cowboy som upprätthåller i lagens namn. Denna längtan tillbaka till en enkelhet, som förmodligen aldrig har funnits; men jag känner igen mig i den. Det är mänskligt att leta efter sitt sammanhang, att söka mening. Blev livet som du tänkt dig? ”Det er egentlig det jeg vil” upprepar Thorning, som ett mantra, som ett sätt att omskapa sig, att ge sin egen väg betydelse. Att provsmaka olika drömmar och testa om det går att sätta in sig själv i dem.

Jag gillar den här barnsliga rösten, som med lätta fraser söker reda ordning. Som när Thorning tagit över sin pappas verktygslåda; ”men en papegøjetang hjælper ikke stort / når man prøver at reparere sine gener”. Eller när han mitt i en dikt brister ut utan förbehåll: ”det gør pisseondt at være menneske”.

Självklart går en del av undertexten mig totalt förbi. Danska är inte mitt förstaspråk eller ens mitt andraspråk, och det är lätt att tro att man begriper mer än man faktiskt gör. Att snabbtolka ord som ju nästan är svenska, att självgott skynda över nyanser. Att det är dikter det handlar om ökar kanske chansen för feltolkning ännu något steg… På gott och ont, ska tilläggas. Danskan som språkbarriär skapar ett mysterium, för mig en förhöjelse, som gör att jag gärna återvänder.

Avslutningsvis en liten fras om hur vi aldrig riktigt förstår varandra, eller når fram till varandra. En av alla dessa fraser att vika för och spara i Lasse Thornings fina debut.

jeg er bange for mennesker
når vi mødes udveksler vi nerve
og strækker hals
spejder efter et hul i hilsnernes fjollede muskel

det er svært at fortælle noget vigtigt
jeg har kun plads til
at pible beskeder