Den är söt men naiv. Jag pratar om en i raden av alla nyöversättningar av Den lilla Mullvaden, Den lilla Mullvaden och gröna stjärnan.

Den sovjetiska estetiken är inte min melodi (författaren Zdenek Miler och Hana Doskocilová är från dåvarande Tjeckoslovakien. Boken är ursprungligen skriven 1982). Jag växte upp under 90-talet när Disney sändes en kväll i veckan. Då var det inte sovjetiska barnprogram man längtade efter.

Teckningarna är fina men känns lite tama i jämförelse med vad som produceras av många illustratörer idag.

(c) Hana Doskočilová

Berättelsen känns lite för tam och tråkig även den för att jag riktigt ska engagera mig. Den lilla Mullvaden hittar en vacker grön sten när han vårstädar sin håla. Han tycker den är så vacker att han vill dela dess skönhet med alla sina vänner. Det bästa sättet tror han är att fästa den på himlavalvet så den får lysa bland alla stjärnor.

Tänk om min lilla gröna sten kunde bli en stjärna, det finns ju inga gröna stjärnor? Den skulle bli den finaste av alla stjärnorna på hela himlen och alla skulle kunna se den!

Hans vänner hjälper honom alla att efter bästa förmåga få fast stenen på himlen men misslyckas alla. Skatan försöker (såklart) stjäla stenen men den lilla Mullvaden får tag på den igen. Han sätter sig ner med stenen i famnen och gråter när månen far förbi på sin väg upp till himlen. Månen erbjuder den lilla Mullvaden hjälp och snart lyser det en grön stjärna på himlen för alla att beskåda.

(c) Hana Doskočilová

Fin berättelse, ja. Naturromantisk och tillsammans-är-vi-starkare-idéer (vilket är bra idéer missförstå mig inte) men förpackningen är lite för tråkig.

Om jag inte var så förtjust i den här typen av böcker och program (Den lilla Mullvaden finns även som film- och TV-figur) när jag var liten, tror jag inte att dagens barn kommer att tappa hakan inför berättelserna om Den lilla Mullvaden. Men det är en klassisk stil som skapades i Europa under det kalla kriget väl värd att bevara. För det tackar jag Parabellum Nord.