I min recension av Oksa Pollock – Det sista hoppet, den första boken i serien om den unga härskarinnan över det gömda landet Edefia skrev jag att jag anade en framgångssaga à la Harry Potter på intåg. Jag är inte lika säker på det nu när den andra boken i serien är ute. Visst jämför jag ofta under läsningen med Harry Potter men det är en blekare ”kopia” av J K Rowlings megasuccé.

I Oksa Pollock – De vilsnas skog försöker Oksa och hennes familj gå vidare sen förrädaren Orthon McGraw (OBS, här avslöjar jag slutet i första boken) sugs ner i ett svart hål skapat av Abakum, vän till Oksas farmor. Sen det hände har Oksas klasskompis Zoé bott hos dem. Zoé som i den första boken på order av Orthon överlämnar en giftig tvål som gör Oksas mamma sjuk, en sjukdom som hon inte har återhämtat sig från i den här boken.

Jag tycker att författarna har gjort det onödigt krångligt med familjeförhållandena. Orthon presenteras i den första boken som Zoés pappa. Här avslöjas det efter lite för lång tid att han i själva verket är hennes farmors bror, detta för att han med hjälp av magi har föryngrat sitt utseende, först långt efter att hon avslöjar att Reminiscens, tvillingsyster till Orthon är hennes farmor. Länge känner jag mig förvirrad och undrar hur det egentligen ligger till. Den här twisten känns onödig särskilt som det blir ännu krångligare senare när fler hemliga familjeförhållanden avslöjas.

Den första boken tyckte jag var alldeles för seg i starten. I den här boken tycker jag istället att författarna har alldeles för bråttom. Läsaren får en kort summering av den första boken (det är bra att fräscha upp minnet) sen kastas man snabbt in i händelseförloppet.

Gus, Oksas bästa kompis blir av misstag intavlerad i en tavla som hänger i NO-salen på deras skola. Intavlering är ett straff som används för de som begår brott i Edefia. Man fängslas i tavlan och tvingas här möta utmaningar skräddarsydda för en själv. Tavlan har hängts upp där av Orthon när han fortfarande jobbade som lärare på skolan och håller redan hans tvillingsyster Reminiscens fången. I själva verket skulle han själv intavleras men klarade sig undan genom att lura in sin syster. Nu lockas Gus av misstag in för att rädda henne och den enda som kan rädda de båda är Oksa. Tillsammans med några av de andra Utjagade (dvs. före detta Edefia-invånare) hoppar hon in i tavlan för att där klara av de utmaningar som är menade för Orthon.

Det är spännande och det är verkligen inte helt självklart att den lilla gruppen ska ta sig ut ur tavlan med lätthet. Det finns ingen hejd på utmaningarna och jag kan under läsningen längta efter att få stanna upp ibland.

Språket känns lite tjatigt men visst skrattar jag ibland, särskilt åt de små figurerna som följde med de Utjagade från Edefia. Jag tycker dock att författarna kan lätta upp de högtravande dialogerna lite.

Det är något som hela tiden stör mig under läsningen. Det är det ständiga beroendet av de vuxna. Oksa och hennes vänner gör i stort sett ingenting självständigt och på egen hand. Lite väl tråkigt är det.

Ann Plichota och Cendrine Wolf hade kunnat skriva en bättre uppföljare till debuten men det bäddar åtminstone gott för nästkommande bok som kommer på svenska. Slutet på Oksa Pollock – De vilsnas skog är riktigt spännande!