Jag tänker ofta på mig själv som en småstadstjej. Jag har bott i småstäder de senaste sex åren av mitt liv, liksom de sjutton första. Ändå är det där en sanning med modifikation. Något av en livslögn, faktiskt. För jag umgås ju inte i småstaden, jag arbetar inte här, jag hör egentligen inte till.

På så sätt kan jag identifiera mig med Dan Jönsson, när han i Ingenmansland reser runt i småstäder, i det han kallar ”Sveriges baksida” och mest iakttar människor och miljöer på avstånd. Blir frustrerad och irriterad ibland, när han uppfattar människor som klichéer. Måste de vara sådana klichéer?

Ja, Jönsson kan göra mig minst lika irriterad som min egen ibland stereotypa förståelse av småstaden – eller storstaden. En av mina mest minnesvärda upplevelser av Ingenmansland är faktiskt när Jönsson i slutkapitlet traskar runt på Söder i Stockholm och fnyser åt hur plastiga människor är där. Då får jag plötsligt syn på hur jag själv kan låta och hör hur jävla hycklande det är. Jo, jag är ofta förbannad på att stockholmsperspektivet framstår som det enda giltiga, men bara för att stockholmare inte är mer levande än oss andra är de ju faktiskt inte heller mindre levande.

Nej, som reportageresa ger Ingenmansland ett lite märkligt intryck. Jönsson besöker under ett år en plats i månaden, spenderar några dagar lite planlöst på den platsen, småpratar med människorna där, men når sällan särskilt djupt i detta. Kanske är det snarare fråga om en inre resa, lite av en livskris. Jönsson står själv och famlar som en av de onödigförklarade i spåren av den ekonomiska krisen. Frilansuppdragen från Stockholmstidningarna sinar, och nu är han liksom ute och speglar den upplevelsen i Sveriges övergivna, onödigförklarade landsbygd.

Det är heller inget han sticker under stol med. Som författare är Jönsson ständigt närvarande, upplevande, reagerande, filosoferande. Som sällskap på varje resa har han med sig teoretiskt understöd i form av en bok. Han läser Marx på GeKås camping i Ullared, han läser Adam Smith och Robert E Lane och Tim Jackson och Wilkinson och Pickett och andra både äldre och nyare politiska klassiker. Ibland tillför de mer och ibland mindre, men framför allt saknar jag ett avslutande avsnitt som knyter ihop alltsammans. Det blir spretigt.

Hur det kommer sig att Jönsson valt ut just dessa böcker som följeslagare är väl heller inte särskilt klart. De förefaller ofta ganska måttligt synkade med resmålet i sig. Ironiskt nog (ironiskt eftersom den gick mig på nerverna mest hela tiden medan jag kämpade mig igenom den) kan jag till exempel sakna kulturgeografen David Harveys Kapitalet gåta och kapitalismens kriser och idén om kapitalismens ständiga behov av expansion, av att lägga nya områden under sig. Den hade känts ytterst relevant inte minst i förhållande till hur de stora köpbarackerna i samhällenas utkanter växer och växer på bekostnad av stadskärnorna, som med GeKås i Ullared eller Ikea utanför Haparanda.

Jag skulle också önska mig mer praktisk-politiska referensramar. Kan inte låta bli att jämföra med Kristina Mattssons Landet utanför som kom för ett par år sedan, där Mattsson exempelvis genom att jämföra med norsk glesbygdspolitik öppnar upp för helt andra lösningar. Hos Jönsson kan själva analysen glimma till och vara riktigt givande, men den tillåts aldrig riktigt få kött och blod, vilket gör att man lätt fastnar i det där melankoliskt hopplösa. Sveriges baksida.

Man kan läsa nästan hur många recensioner av Jönssons bok som helst, för tolkningarna är vitt skilda. I slutänden uppfattar jag ändå hans ambition som sympatisk. Det finns så oerhört många frågor kring varför Sverige ser ut som det gör som borde ställas i så mycket större utsträckning. Även om jag kanske ger upp det här med småstadsbo – igen – så hoppas jag att jag inte glömmer frågorna, för de är skrämmande osynliga i mainstream-media. Jönsson gör i alla fall ett försök och det är ett fler än de flesta andra journalister gör idag.