Sara Beischers debut om livet på ett demensboende i Stockholm kom ut tidigare i år, mitt under en stormande debatt som satte välfokuserat ljus på äldrevårdens villkor. I Jag ska egentligen inte jobba här handlar det om nittonåriga Moa som flyttar till Stockholm för att bli skådespelare. Hon börjar arbeta som timanställd på boendet Liljebacken i väntan på scenkarriären och hennes övertygelse om att jobbet bara är tillfälligt svävar över texten, både som något illavarslande och drivande.

Den unga Moas blick på äldrevården och de äldre är till en början så fylld av äckel och avståndstagande att hon tar varje tillfälle i akt att fly. Den speciella miljö som utgör ett äldreboende; människorna som befolkar det, språket som används, blir välanvänd rekvisita i ett mycket precist och osentimentalt arbetsplatsreportage. Moa distanserar sig, både för att överleva och för att behålla hoppet om ett annat liv. De äldre benämns lika ofta med kodsiffror som vid sina riktiga namn. Moa konfronteras med åldrade kroppar, blodådror, bajs och död i en ständig rundgång av stress och mekanisering av det levande. På sin lediga tid försöker hon hålla jobbet på anstånd. Hon går på provspelningar, tar sig in gratis på Stadsteaterns genrep. Men jobbet på Liljebacken tränger sig på. De äldres röster och närvaro tar sig allt längre in. Ju längre romanen kommer desto mer smälter Moas skådespelarutveckling samman med hennes andra liv.:

Jag hämtar min jacka och går ut från Teaterhögskolan i Luleå. Det heter ju inte ens scenskolan längre. Jag går. Och nu kommer gråten och nummerkänslan. C2, B7, A5 och alla ni andra, jag vet hur det är att vara ett nummer. Utanför minusgrader och en massa vandrande skelett. En massa aortor. En massa framtida dödsorsaker.

Med bokens senare delar förtydligas de äldre på Liljebacken med väl valda repliker och personlighetsdrag. Samtidigt väver Sara Beischer fram något mer av relationer och viljor utöver de förväntade, det vill säga de som kretsar kring måltider, kiss, och vändscheman. Nu börjar boken närma sig temat demens med större kraft. Texten blir mer poetisk och fragmentarisk, flyter samman kring känslor och minnen. Det är Astrid och Urban, som hånglar i gemensamhetsrummet och glömmer bort att Astrid är gift. Det är Elna som tror att hon är en fågel. Och Gullan, fina Gullan, som en enda sista gång vill uppleva hur det känns att äta bakelse på konditori.

Och ja, det blir vackert och en aning gulligt i något som ibland gränsar till en sorts pensionärsromantik. Sara Beischer tar det dock aldrig så långt, mycket på grund av att hon sätter Moas utveckling främst. De gamla på boendet liksom flera de arbetande är farligt nära att bli karikatyrer, men räddas av författarens förmåga att förlägga textens perspektiv någon annanstans. Äldreboendemiljön är dessutom så pass sällan använd i litteraturen att den ännu inte hunnit etablera tillräckligt mycket kitsch och förväntade karaktärer att den blir tråkig och stereotyp. Tvärtom är det en värld jag längtar efter att få läsa (och skriva) mer om. En värld som kräver sin plats bortom nyhetsrapporteringens distanserade skandalperspektiv. Jag ska egentligen inte jobba här, är en förhoppningsvis bara en del i något som kan sprida sig och bli större.