Författaren Selma Lønning Aarø firar av ekonomiska skäl familjesemester i sitt föräldrahem. Det är ju praktiskt, med barnvakt nära till hands och så. Samtidigt tänker hon ta tillfället i akt att skissa på en självbiografisk uppväxtroman.

Problemet är bara att vare sig hon väljer att be om familjens åsikt eller om de själva snokar upp manuset så kommer de med invändningar. ”Men sådär var det inte!” ”Sådär har jag absolut aldrig sagt!” ”Hur kan du komma och påstå något sådant!”

- Kan du ikke skrive en ordentlig bok!

Forfattarens mor liker best ordentlige bøker. Det vil si bøker som ikke lar seg spore tilbake til forfattarens virkelige liv, eller dennes mor.

Inte blir det bättre när författaren får nackspärr och den lokala kiropraktorn visar sig vare den där äldre killen hon var galet förälskad, men som bara ville hångla när han var packad och flickvännen hans utom synhåll.

En rekke avbrutte forsøk är en lite dråplig, ganska skoningslös uppväxtskildring som jag gärna skulle läsa mer av. Problemet är ju just att den skildringen hela tiden blir uppbruten, avbruten av ramvärlden, författarens tillvaro som skrivande vuxen. Vi får fragment av karaktärerna både då och nu, men inte tillräckligt för att det egentligen ska ge något större djup.

Något liknande gäller metagreppet att en författare som heter Selma Lønning Aarø skriver om en författare som heter Selma Lønning Aarø och skriver om Selma Lønning Aarø. Spelet mellan verklighet och text, författare och huvudperson har potential – nog undrar man ibland hur utelämnande författare egentligen skriver? – men det är ju också en ganska utforskad relation i litteraturen just nu.

Här tänder den liksom aldrig riktigt till. Familjen opponerar sig och vännerna trilskas, ja, men författaren själv tycks ha en helt oproblematisk relation till att minnas och lämna ut sina privata upplevelser till sin läsekrets (även om det många, många gånger antyds att denna inte är särskilt stor). Selma behöver material att skriva om och det egna livet verkar ligga bekvämt nära till hands. Kan det verkligen vara så enkelt?