Ett nybyggt flerfamiljshus i Trondheim. En trappuppgång. Åtta lägenheter. Åtta familjer.

Året är 1965 och lägenheterna fylls sakta upp med alla upptänkliga och moderna bekvämligheter. Badrum. Tvättmaskiner. Dammsugare. Frys. Tevekannor. Pulversoppor. Permanentvätska. Det verkar inte finnas någon hejd på framstegen. Eller gör det det?

Få tidsperioder är lika minerade som den här perioden (i Sverige började den något tidigare), inte minst i de senaste årens hemmafrudebatt. För hemmafruar är de ju, de sju fruarna i trappuppgången (den åttonde är död och hennes änkling ensam med en liten dotter). En klipper visserligen hår hemma i lägenheten, men de andra tar hand om hem och barn, eller, i de fall det inte blivit några barn, om hemmet och sig själva. Eller trappuppgången.

Det där sista är en källa till frustration. Fru Åsen på bottenvåningen städar med glädje (och kanske en smula mani) trappuppgången längre upp än hon egentligen behöver, och fru Rudolf en trappa upp tar det som kritik. Så går man och blänger på varandra. Retar sig. Undrar. Fantiserar.

Det är en märklig blandning av närhet och distans i ett flerfamiljshus. Man hör ju. Och man skvallrar. Men man lägger sig, gud förbjude, inte i. Anne B Radge skildrar hela spektrumet, från det lätt komiska till det mest brutala, från trappstädningens kalla krig till hur alla vet om vem som slår sin fru och sina barn, eller vilken liten flicka som går med ständiga urinvägsinfektioner eftersom hon sitter utelåst i trapphuset jämt.

I Jag ska göra dig så lycklig beskrivs karaktärerna fragmentariskt. I romanens första del får varje familj sitt kapitel, oftast med hustrun i centrum, men perspektiven växlar mellan familjemedlemmarna. I andra delen möter vi dem igen, den här gången sedda genom en ung försäljares ögon, och i den sista, lite uppsamlande delen, gör de gemensam sak för att bekämpa råttorna i källarväggarna. Det vi får är alltså ögonblickbilder, skärvor av livet som pågår. Kanske också av det där som kallas tidsanda.

Det är den materiella levnadsstandarden som bara ökar, men också Vietnamkrig, rockmusik, tonåringar – obegripliga saker som för många framstår som ett hot. Det är mycket som framstår som ett hot. Allt som på något sätt ifrågasätter, alla som väljer att göra saker på ett annat sätt, misstänkliggörs, upprör. Hur kommer egentligen det sig?

Inte minst könsrollerna är brutala. Inte för att det inte finns både kvinnor och familjer som är lyckliga, det gör det visst. Men där det brister brister det skoningslöst. Då kan bara en pappa aldrig ersätta en förlorad mamma, utan dottern får försöka fylla hennes skor så gott hon kan, för det är framför allt kvinnorna som sköter hemmet och har barn. Männen har arbeten och hobbies. Så kan en familj tassa ständigt på tå för en allsmäktig och lynnig fader och en ung pappa bara frustrerat se på medan den nyblivna mamman håller på att gå under i en förlossningsdepression med fruktansvärda konsekvenser.

Ragde tecknar alla dessa levnadsöden, perspektiv och tankar med imponerande skärpa. Hennes huvudperson är alla och ingen, och ändå lyckas hon, för varje kort ögonblick, komma var och en nära. Kanske ännu mer än det handlar om alla dessa slumpvis eller av val sammanfösta människor, handlar det också om det som finns mellan dem. Om missförstånden och fördomarna, konflikterna och värmen. Om hjälpsamhet och om att vända bort blicken, om vad vi väljer att se och inte se av våra medmänniskor. Och, någonstans mitt i allt det där, lite grann om lycka också.