Om jag ska vara ärlig så har bokhyllor för mig nästan uteslutande handlat om att lyckas förvara så mycket som möjligt på ett något sånär överskådligt sätt. Det är också länge min invändning mot Alex Johnsons tjusiga Bokhyllor. Visst finns här mycket flott design, men det verkar sällan särskilt effektivt.

Böcker är helt enkelt fyrkantiga. Så då måste väl de bästa bokhyllorna nästan med nödvändighet vara fyrkantiga också?

Ja och nej, kan man kanske svara. Med Alex Johnsons hjälp. Här finns till exempel bokhjulet från bokens omslag, Archive II av David Garcia, där hela hyllan är ett stort hjul som läsaren kan sitta, ligga eller gå inuti (coolt, men kanske svårt att göra plats för hemma). Här finns Younes Durets Zelli, inspirerad av marockanska mosaikmönster, och här finns inte minst Alessandra Papazzos glada gula vägghylla Puckman, ”en hyllning till 1980-talets kultvideospel med nästan samma namn” och slagen i tevespelsnostalgi bara av Tetris-inspirerade Tetrad, där de olikformade småhyllorna, precis som blocken i spelet, kan sättas ihop efter eget huvud.

Ganska ofta tänker jag ”snyggt, men tänkt så dammigt det måste bli” (och sen grämer jag mig lite för att jag låter precis min mor) och ganska ofta förefaller behovet att bryta upp de räta vinklarna lite sökt. Johnson påpekar att lutande hyllplan kan vara ett smart sätt att slippa bokstöd, men betydligt oftare verkar hyllorna kräva enorma mängder bokstöd för att alls hålla kvar några böcker. Givet att det finns exempel på snygga bokstöd också.

Många, många hyllor kan vara coola, men hade man dem hemma skulle de som en slags konstinstallation dominera hela rummet. Övrig möblering fick vara sparsam och anpassas till dem, vare sig det handlar om Sebastian Errazuriz enorma, svarta, stiliserade grenverk Metamorphosis eller Dennys Tormens neonfärgade Estante Vaco i form av en ko.

Några få prickar kanske helt in det på en gång snygga, lekfulla, innovativa och praktiska. Danny Kuos Staircase (som jag visserligen snarare skulle kalla skåp än bokhylla) utnyttjar höjden och kan med sina utdragbara sektioner använda de nedre som trappsteg för att nå upp till de högre. Hyllan Rek kan skjutas ihop som ett (väldigt snyggt) dragspel med bara rum för några enstaka titlar, eller dras ut för betydligt mer utrymme. Ur Charles Trevelyans stilrena Shelflife kan man vid behov skjuta ut både en stol och ett litet bord eller pall, liksom de enkla linjerna i Trick kan förvandlas från en ganska ordinär låg hylla till ett bord och två stolar.

Johnsons bok är som sig bör stilren och framhäver själva hyllorna, med bara korta kommentarer till varje bild och ett par lite längre inledande texter. Nästan undantagslöst är det en bild per hylla, men här och var hade det faktiskt behövts fler för att riktigt få grepp om form och funktion. Roligt kan det också vara med hela serier, som designkollektivet Ding 3000:s Pimp My Billy, med olika hyllvariationer avsedda för Ikea-klassikern.

Jag antar att designböcker handlar mer om inspiration än om att köpa hela koncept (åtminstone om man saknar både världens största hus och dito plånbok). Inspirerande är det, kanske framför allt därför att Johnsons sätt att se på bokhyllor skiljer sig ganska radikalt från min grundmotivation att bara få in så mycket som möjligt. Här kan varje bok förvandlas till ett konstverk, vare sig det handlar om att få en barockinspirerad ram eller att ramas in av exempelvis Oscar Nuñez pratbubbleformade Comic – eller varför inte förvandla boken till en uppslagen fågelliknande uppenbarelse med hjälp av Flying Vee?

Den bakomliggande tanken är förstås att i takt med att större delar av vårt bibliotek digitaliseras kommer vi att ha färre böcker och kanske bara köpa dem vi verkligen, verkligen gillar i klassisk fysisk form. Då vill vi förmodligen också förvara dem på ett sätt som framhäver just dessa få böcker.

Jag antar att det är en rimlig och ganska fin tanke, men själv är jag definitivt inte där än.