Recension

: Matchad
Matchad Ally Condie
2012
Rabén och Sjögren
6/10

Tillbaka till framtiden

Utgiven 2012
ISBN 9789129680683
Sidor 351
Orginaltitel Matched
Översättare Katarina Falk
Först utgiven 2010

Om författaren

Ally Condie har skrivit framtidstrilogin Matched (2010), Crossed (2011) och Reached (kommer i november 2012). Hon har varit verksam som engelsklärare på high school och bor utanför Salt Lake City i Utah. Matchad (2012) är den första av hennes böcker som översatts till svenska, men hon har också skrivit Yearbook-trilogin (2006-2008), Freshman for President (2008) och Being Sixteen (2010).

Allyson Condie – författarens hemsida.

Sök efter boken

Det är märkligt med trender. Plötsligt dyker det upp minst två böcker samtidigt med samma udda titel, nästintill samma omslag, samma obskyra ämne eller samma teman. Att Suzanne Collins succé med Hungerspelen har fört med sig fler trilogier för unga om dystopiska framtider är kanske inte jätteförvånande, men nog är det väl ändå en smula märkligt att det samtidigt översätts två dystopiska trilogier om ett framtida USA där välfärdsstaten försöker avskaffa själva kärleken?

Det är vad som händer i Lauren Olivers Delirium och det är vad som händer i Ally Condies Matchad. I båda romanerna står de unga kvinnliga huvudpersonerna precis inför att bli hopparade med den livspartner samhället utsett åt dem. De har levt ganska skyddat, självklart inbäddade i sin världs värderingar, men så händer något som får dem att börja ifrågasätta.

För Cassia i Matchad börjar det efter att hon vid den pampiga matchningsceremoni som inleder berättelsen osannolikt nog blivit hopparad med sin bäste vän och granne, Xander. När hon försöker läsa infon om honom på mikrochipet alla nymatchade får dyker emellertid en annan pojke upp på skärmen. Bara för några sekunder, men hon känner honom också och kan inte låta bli att börja titta på honom på ett nytt sätt, trots att hon får veta att han, Ky, är ”en avvikelse”, en politiskt suspekt person som aldrig kommer att matchas med någon. Långsamt smyger sig misstanken att samhället kanske inte alltid vet bäst eller gör det rätta på Cassia.

Ibland känns det onekligen som att hela Condies framtidsvärld är konstruerad för att åstadkomma lockande, förbjuden kärlek och triangeldrama. Inte desto mindre har hon fina detaljer som tilltalar också ett något förvuxet tonårshjärta. Dit hör förbjudna dikter – inte minst Dylan Thomas ”Do not go gentle into that good night” (tyvärr lite tam i svensk översättning) – förbud mot handskrift och mot att överhuvudtaget med egna ord skriva ner sina tankar och erfarenheter. Som praktisk politik är det kanske lite knöligt att föreställa sig, men romantiskt blir det ju.

Dessutom hittar Condie en viss balans. Trots att hon skapat ett samhälle nästan lika inrutat som George Orwells 1984, eller kanske snarare Juli Zehs Corpus Delicti, ett där, som baksidestexten slagfärdigt beskriver det ”De bestämmer allt. Vem du ska älska. Var du ska arbeta. När du ska dö”, så finns här också vänskap, kärleksfulla familjer, lyckliga äktenskap och välmående. Här finns tydligt saker att förlora för den som sätter sig upp.

Det är ju alltid spännande att tänka sig vilka typer av samhällen som skulle kunna vara möjliga. På gott och ont. Vilka fördelar får oss att infoga oss? Vilka kostnader skulle kunna få oss att våga allt och bryta oss loss?

I slutänden är kanske Condies värld inte så mycket ett samhälle utan kärlek som ett samhälle där kärleken är rimlig – inom vissa gränser. Så har det väl kanske alltid varit, även om gränserna flyttas. Det Condie i slutänden avskaffat är snarare valfriheten, rätten till egenart och uttryck. Som litteraturen. Det är med andra ord inte bara Dylan Thomas dikt som för tankarna till Döda poeters sällskap.

Eftersom det är omöjligt att inte jämföra Matchad med Delirium känns kanske Condies roman mer som en renodlad ungdomsbok, även om båda är fina bilder av just att växa upp, frigöra sig och reda ut vem man är och vad man vill. Matchad får mig inte att klättra på väggarna efter fortsättningen på samma sätt som efter Delirium – eller Hungerspelen. Kanske ska man vara något yngre för det?

Ella Andrén

Publicerad: 2012-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2012-07-11 01:24

Kategori: Recension | Recension: #4802

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?