Idag är temat politik på dagensbok.com, och åtminstone tre av böckerna jag har läst handlar om hot mot demokratin. I Hans Magnus Enzensbergers Det mjuka monstret Bryssel är det EU:s svårgenomträngliga byråkrati som utmålas som hotet. I Anne-Marie Pålssons Knapptryckarkompaniet är det istället riksdagsledamöternas svaga ställning som beskrivs som ett problem och här, i Slutet på yttrandefriheten (och demokratin?), varnar statsvetaren Lennart Lundquist för att demokratin riskerar att försvinna ut ”köksvägen”, genom gradvisa förändringar i politikens själva utförande. I förvaltningen.

Förvaltning. Det låter kanske lite ohett, men tänker man efter så är det ju inte stor mening med politik om man inte också kan genomföra den. För det krävs det myndigheter, tjänstemän och det ena med det andra – men det krävs också öppenhet, kontrollerbarhet, möjlighet till ansvarutkrävande. Man måste ju kunna se att myndigheterna verkligen utför det vi kommit överens om på ett vettigt sätt, och kunna förändra det som inte fungerar.

Det är de problemen Lundquist fokuserar under den lätt dystra titeln Slutet på yttrandefriheten. För det har hänt mycket inom svensk förvaltning de senaste decennierna. Det som slagit igenom är tendenser som New Public Management, idéer om att offentlig verksamhet bör skötas efter näringslivets modeller. Det kan handla om ren privatisering av verksamheter, men också mer smygande förändringar i styrning, resultatkrav och förmodade effektiviseringar.

Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skrev ju i Hets! indignerat om det här när det gäller skola och utbildning härom året, om hur allt som inte är direkt ekonomisk lönsamt helst ska skalas bort och vad det i så fall innebär för samhället, människorna och mänskligheten. Lundquist hämtar också sitt mest framträdande exempel från utbildningssektorn, från ett fall vid Lunds universitet.

Slutet på yttrandefriheten handlar nämligen till stor del om ”visslare”, whistleblowers, människor som – ofta till en hög personlig kostnad – vågar påtala problem eller felaktigheter i en verksamhet. I Lund var det en professor emeritus i biologi som offentligt kritiserade institutionens tillvägagångssätt när det skulle sparas in på forskningsverksamheten, vilket uppenbarligen ledde till en mängd märkliga personliga påhopp och till att professorn fråntogs sina privilegier på institutionen, sitt arbetsrum och sina möjligheter att forska.

Det är en nedslående bild Lundquist förmedlar, både av universitetet och av visslarnas situation i allmänhet. Hur ska någonting någonsin bli bättre om inte ens offentliga verksamheter klarar av att hantera och ta till sig kritik? Universitetspersonal har åtminstone laglig rätt att yttra sig på det här sättet, även om det milt sagt verkar lite si och så med det i praktiken, men när verksamheter privatiseras fråntas personalen också dessa juridiska möjligheter. Det finns demokratiska kostnader här som måste debatteras, måste lösas.

Vi måste ju kunna planera offentlig verksamhet inte bara utifrån kronor och ören och stolpiga resultatmått. Vi kan inte sitta och räkna hur många blyertspennor eller blöjor som går åt om det innebär att vi samtidigt förlorar greppet om mer abstrakta kostnader som demokratisk kontrollerbarhet, öppen debatt eller för den delen något så urbota flummigt och gammeldags som medmänsklighet. Jag tror egentligen att alla de där hoten jag nämnde i börjar har med det att göra. Öppenhet. Kontrollerbarhet. Demokrati.

Mänsklighet.