EU:s byråkrati och överstatlighet är ett hot mot demokratin. Har du hört den förut? Eller kanske viktigare: är det sant?

Sant är ju att vi överfört mer och mer makt på EU:s minst sagt komplicerade struktur de senaste decennierna. Sant är också att det knappast går att diskutera svensk politik, oavsett sammanhang, utan att få höra att sådär kan vi inte göra, för det får vi inte för EU.

Men jag har tänkt på en annan sak. Härom året ville svenska myndigheter förbjuda en eller annan ny drog som dödade ungdomar. Det fick man inte för EU, och så var det med det. Samtidigt ville den svenska regeringen fortsätta med ”skyddsjakten” (onekligen en av modernt språkbruks kanske mest otippade sammansättningar) på vargar. Det fick man inte heller för EU, men då gick det plötsligt bra att ge fullständigt fan i det.

Så ibland undrar jag ju om inte EU bara är svenska politikers bästa dåliga ursäkt.

Anyway. På baksidan till Det mjuka monstret Bryssel presenteras Hans Magnus Enzensberger som ”en av Tyskland mest respekterade författare” (Jag har tyvärr aldrig hört talas om honom, men visst skriver han bra. Slagfärdigt.) och ”en varm anhängare av idéerna bakom en europeisk integration”. Så inleder han också sin lilla pamflett med ett ”Tackom och lovom” över allt som blivit bättre genom EU. Rörelsefriheten. Freden. Etc.

Det mesta inom EU – byråkratin, tillkomsten och den omåttliga expansionen, ekonomin, anställningsvillkoren, maktens rent bokstavliga korridorer och den lätt torftiga folkliga förankringen – beskrivs gärna sarkastiskt, ironiskt. Det är ganska rolig läsning, men så småningom känner jag mer och mer att Enzensbergers kvickheter kommer i vägen för det han ska föreställa diskutera.

Själv är jag förbaskat skeptisk till EU – till den nyliberala likriktningen och de konservativa enklaverna, till ”Fort Europa” och tendenserna till självgod exploatering av världen utanför, till den halvblinda expansionslustan, den anala detaljfixeringen, beroendet av lobbyister och svårigheterna kring kontroll och ansvarsutkrävande, bland annat – och ändå tycker jag ibland Enzensberger avfärdar unionen för lättvindigt.

Hur är det till exempel med det där berömda ”demokratiska underskottet”? Den del av EU:s styrande som utses mest direkt genom medborgarnas val, Europaparlamentet, är relativt tandlöst. Ett än större problem är kanske att medborgarnas valdeltagande är rätt patetiskt. Men de andra råden och allt vad de nu är, de befolkas ju faktiskt av representanter från i sin tur demokratiskt valda regeringar i medlemsländerna. All makt kommer ju någonstans ifrån. Eller?

Man får knappast intryck av att unionsmedborgarnas valtrötthet bekymrar de ansvariga. Oberört åser de hur underlaget för deras legitimitet krymper. Det ligger nära till hands att förmoda att det till och med passar i deras planer, eftersom passivitet hos medborgarna är ett paradisiskt tillstånd för varje maktmedveten myndighet. Inte heller de deltagande nationella regeringarna har särskilt mycket att invända. Hemmavid beklagar de med en axelryckning att de tyvärr inte har kunnat sätta sig emot besluten i Bryssel. Omvänt kan kommissionen hänvisa till att man bara följer medlemsstaternas vilja. På det viset är det i slutändan ingen som längre kan göras ansvarig för resultaten.

En förutsättning för demokrati är ju just att man kan identifiera den ansvarige för ett visst beslut och avsätta den eller dem om man inte är nöjd. Det kan förstås bli problematiskt när ansvarigheten är en sådan soppa som Enzensberger beskriver (och han är ju inte den första). Men vad är egentligen demokrati på överstatlig nivå? En stat – en röst? En medborgare – en röst? Är det självklart?

Det mjuka monstret Bryssel – mjukt, enligt Enzensberger, eftersom det liksom kör över oss på ett välvilligt sätt, vad nu det är – är bitvis roande, bitvis provocerande och ofta tankeväckande. Det är knappast den ultimata guiden till EU, men så är ju heller inte lättlästa och inspirerande debattböcker om EU något man precis drunknar i.