Vad gör Socialdemokraterna så framgångsrika? Erkänn att det inte riktigt var frågan du väntade dig sommaren 2012. Visserligen har det gått lite bättre för partiet den senaste tiden – även om det faktum att detta framför allt tillskrivs nuvarande partiledares förmåga att hålla käften kanske känns lite oroväckande – men ”framgång” har de senaste åren inte varit det första ord man sammankopplar med Socialdemokraterna.

Snarare kanske ”identitetskris”, ”maktkamp” eller ”vilsenhet”? Nu är det väl i rättvisans namn just det författaren och ekonomen Carl Hamilton vill ändra på. Hans bok (S)-koden. Den socialdemokratiska utmaningen kan närmast betraktas som en inspirationsbok i socialdemokrati. Och det kan ju sannerligen behövas.

Med boken gör Hamilton ett försök att råda bot på svensk politisk historielöshet – återigen, det kan ju sannerligen behövas – och urskiljer tre faktorer som utgör det han kallar för (S)-koden, nyckeln till partiets framgångssaga och förklaringen till dess tillbakagång.

För det första: ”Gemenskapsbyggandet är frihetens förutsättning.” Snarare än klassintressen och stöd bara åt de fattigaste har man riktat in sig på breda allmänintressen och generella system. Ett öppnare, tryggare samhälle med vård, utbildning och omsorg är något alla tjänar på – och faktiskt grundförutsättningen för allas möjligheter till självförverkligande.

För det andra: ”Politiken kan och ska leda.” Här gäller det själva tron på politikens möjligheter och rättfärdigande. ”Man skulle inte bara producera lösningar på färdigformulerade problem; lösningen låg ofta i att påverka premisserna, politikens förutsättningar.” Det tydligaste exemplet på det är förstås kampen för allmän rösträtt (som alltså inte fördes av Moderaterna).

För det tredje: ”En metod för socialt lärande: folkrörelsen.” Med en stor och bred folkrörelse i ryggen höll man kontakten med verkligheten och kunde justera politiken. Förnyelsen och anpassningsförmågan var liksom inbyggd.

Hamilton tecknar yvigt rörelsens historia och han formulerar en mängd konkreta förslag för framtiden. Det sistnämnda gör mig kanske en smula konfys; det är som att han påbörjat ett bokprojekt med en ideologisk analys av partiet, för att sedan svepas med och skriva sitt egen socialdemokratiska program (och så vitt jag förstår är han inte alls själv aktiv i partiet). Men det är väl alltid roligt att diskutera konkreta förslag, och det kanske är ett gott betyg på boken att han lyckas inspirera åtminstone sig själv?

Fast jag tror nu inte han blir ensam i det. Socialdemokratin behöver desperat strategier för att i ett slag hitta tillbaka och komma framåt. Då behövs inte fler drypande personintriger, utan lite old school framtidstro och ideologisk vision. Gott så.