Det är något med ögonen. Människorna på bilderna har en märklig intensitet i blicken. Man kan ana sig till en intensiv fotograf bakom kameran. En fotograf som etablerar kontakt med en slags hänsynslös ödmjukhet. Som använder sig av människors trånad och längtan efter att bli sedda. Och som ger tillbaks bilder av glädje, förundran, utlevelse och sorg.

Under en månads tid 2011 fotograferade Petersen i Soho, de gamla showbusinesskvarteren i centrala London. Han var inbjuden som artist in recidense av The Photographers Gallery. Han har rört sig på gatorna, pubarna, teatrarna och i privata hem. Nyfikenheten, närheten och snabbheten är densamma som i bilderna från 60- talets Café Lehmitz. Men motivkretsen är annorlunda. Äldre cabareéartister, familjer, affärsmän och kärlekspar. Petersen gillar hundar, det är tydligt. Han har också ett intresse för ting som han lyckas ge en surrealistisk laddning. Som kärleksparet Tvättmaskinen och den Orientaliska Mattan eller de vilt kopulerande leksaksdjuren i sin påse.

Men det är porträtten som berör mest. Nästan oberoende om objekten varit medvetna eller ej om fotografen, så finns där en slags uppmärksamhet eller självklarhet hos människorna. Så här är det! Ibland klackarna i taket och ibland bottenlös tristess. Det blir en skildring av det där livet som bara pågår, på ungefär samma sätt i Soho som i Skövde.

En viktig ingrediens är sättet som bilderna är placerade. Överraskande krockar bildar små mystiska berättelser som man inte blir riktigt klok på, men som man funderar länge över.

Det är en vacker bok, formgiven av Greger Ulf Nilsson. Omslaget är i grått linne med handtextad titel präglad på omslaget. En aning cremefärgat papper i inlagan och en layout som vid första anblicken kan se lite slarvig ut men som naturligtvis är mycket exakt. Stor omsorg om detaljerna – svart tråd i trådbindningen! Och dessutom ett tryck som inte missar en enda gråton.