Dagar utan hunger är Delphine de Vigans debut från 2011. Det är en självbiografi som publicerades under pseudonymen Lou Delvig. Författaren skrev för att upptäcka, besvärja och förändra sin anorexi.

Att läsa Dagar utan hunger är att dras med i dessa dagar utan hunger. Inte på så sätt att man själv känner sig sjuk utan så att man får en viss förståelse för vad det innebär att vara sjuk i anorexi. Förvisso påverkas jag fysiskt av att läsa boken också. Jag blir hungrig så till den grad att jag blir illamående, ett tecken på att en bok känns. Anorexi saknar den sjukdomsinsikt som Dagar utan hunger har.

Laure är den 19-åriga tjejen vars tankar vi får följa i den här boken, i slutskedet av hennes sjukdom. Läsaren får följa Laure under den sista kampen att ta sig tillbaka till livet.

”Döden bultade i magen på henne, hon kunde ta på den.”

Hon börjar träffa doktor Brunel på hans mottagning på ett av Paris sjukhus. Hon har inte mycket liv kvar i kroppen när han övertalar henne att skriva in sig på sjukhusets gastroenterologiska avdelning. Där samlas de, anorektiker, överätare och människor som inte kan svälja sin mat. Varje dag får hon välja mat från en meny, mat som hon ska äta upp, dock brukar datorn registrera fel och fel mat kommer upp på rummet. Likväl ska den ätas upp. Hon sondmatas med extra näring, allt för att gå upp i vikt. Så småningom börjar hon förstå hur sjukdomen har kunnat ta över henne.

På sjukhuset pratar hon med sina nya vänner, tittar på TV med dem, delar ångesten över att gå upp i vikt med dem och försöker hitta strategier så att viktuppgången inte ska gå för snabbt.

Om hon räknar med riset som hon måste ha i beredskap inför nästa vägning, till det kan hon lägga en eller två koppar te som hon kan låta slinka ner i smyg före frukost, ett par tjocka strumpor, nattkissningen som hon kan vänta med till senare…

Jag reagerar starkt på de ord som Laure kallas för, av människor i hennes närhet och främlingar. Ingen räds att fälla en nedsättande kommentar om en smal människa, inte ens om den personen är sjuk.

Laures dagar på sjukhuset fylls av mat och vila. Det är inte mycket mer än så som händer i boken heller. Ändå blir det aldrig tråkigt. Vi följer med henne till barndomsminnen och in i relationer, vi följer med henne in i ångest och ett evigt tänkande på mat. Det är vackert skrivet. Dagar utan hunger känns.