Den provokative skräck-, äckel- och glamourkungen Bret Easton Ellis är tillbaka med en ny roman – som tyvärr inte känns särskilt ny. Enligt förlagets baksidestext är det ett slags fristående uppföljare till debutromanen Less than Zero (på svenska Noll att förlora från 1986) och följer upp samma persongalleri – 25 år senare. Miljöerna är desamma som för debutromanen, och för all del de flesta av Easton Ellis andra romaner: de glamourösa, utseende- och pengafixerade kändissammanhang i amerikanska storstäder (i denna roman Los Angeles) där allt handlar om yta och ingenting om innehåll. Ett slags svensk motsvarighet har vi i Per Hagman, som i sina första romaner skildrade de cyniska festkretsarna kring Stureplan – låt vara utan de våldsinslag som blivit obligatoriska i Easton Ellis romaner.

Imperial Bedrooms handlar om Clay som är berömd manusförfattare i kretsen kring Hollywood. Efter ett antal månaders vistelse i New York återvänder han till Los Angeles för att arbeta där med några projekt. Här nystas han snabbt in i skumma händelseförlopp och affärer. Samtidigt som han träffar ex-flickvänner (det här är en värld där alla verkar ha varit ihop med, eller snarare legat med, alla och varandra) inleder han en relation med den mystiska skådespelerskan Rain Turner (OBS! pseudonym). Vid ett terapibesök hos sin psykolog blir Clay varnad för denna kvinna. Det visar sig att psykologen har två andra patienter som haft samröre med samma kvinna. Mystiken tätnar. Den intill oigenkännlighet sönderknarkade/plastikopererade Rip Millar dyker upp och vill ha Rain Turner – på hans uppdrag hjälper Clay till att kidnappa sin ”vän” Julian, som varit ihop med Rain, samtidigt som hon legat med Clay. Julian överlämnas till mexikanska torpeder som torterar ihjäl honom. Rip Millar lämnar sin fru för att vara med Rain, som i själva verket heter Denise. Den unga skådespelerskan Amanda, som Clay flörtat med, blir ihjältorterad samtidigt som en bag med några miljoner dollar i kontanter dyker upp och försvinner.

Just det, Amanda och Rain bor också tillsammans. Oklart varför. Faktum är att det mesta i denna intrig är ganska oklart. Det är en extremt intrikat och blodig historia. De sista tjugo sidorna bjuder på ett par tortyrscener som är mycket obehagliga. Som få andra författare kan Easton Ellis beskriva våld så att läsaren mår fysiskt illa – så även här. I American Psycho, Bret Easton Ellis andra och mest kända roman, var detta våld ett bärande element i handlingen. Det var lika obehagligt att läsa om det i den romanen, men där hade det en – jag frestas säga vital – funktion för handlingen och för huvudkaraktären. I denna roman är våldet begränsat till ett par scener i slutet, och man får intrycket av att det är ditslängt mest för att provocera. Någon betydelse för handlingen har det inte. Det känns som ”våldet som är obligatoriskt för en roman av Bret Easton Ellis”. Men Bret Easton Ellis hade kunnat våga lita mer på sig själv, och på läsaren, och utelämnat detta – och faktiskt gjort något nytt med sitt författarskap.

Läsaren – som inte känner sig så betrodd – känner igen fenomen och temata från American Psycho. Vid flera tillfällen besöker vänner och icke-vänner (Julian, Rip, ex-flickvännen Blair) Clay för att tala honom tillrätta – dvs att lämna Rain Turner. Det framgår att hemska saker kommer att hända om han inte gör det. Men Clay förstår inte, eller vill inte förstå. Han har, på fyllan, lämnat ett hotfullt meddelande på Julians telefonsvarare. Nu vet han inte om det verkligen är han själv som gjort det. Någon har skickat fingerade mail från hans konto. Vem är det? Är det i själva verket han själv? Flera andra, liknande, händelser framträder som gör att Clay börjar tvivla på sitt omdöme och sin förmåga att uppfatta vad som faktiskt sker. Det var ett bärande element i American Psycho, som handlade om huvudpersonens kluvenhet. Var bokens huvudperson faktiskt två olika personer? Svaret gavs aldrig, och det var mycket kittlande och oerhört välfunnet och välskrivet. Men i Imperial Bedrooms är det tyvärr bara en blek kopia, en återupprepning. På samma sätt upplever jag att de inpetade våldsscenerna i slutet av Imperial Bedrooms också är blott en återupprepning av tidigare använda grepp.

Jag är alltså inte särskilt imponerad av Bret Easton Ellis nya roman. American Psycho var en fantastisk roman – välskriven, välkomponerad, klaustrofobiskt spännande – men här verkar Easton Ellis inte ha kunnat förnya sig i den utsträckning som hade varit nödvändigt för en vitalisering av hans författarskap. Trots allt är dock miljöbeskrivningarna fascinerande. Den depraverade Hollywoodmiljön och dess skrämmande ihålighet kan Easton Ellis mycket bra, och skildringen av denna är en av, måste jag tyvärr säga, få behållningar av denna roman. Desto tråkigare är att personskildringarna är tunna och mest verkar tjäna som kulisser i en skildring av det som Easton Ellis kan och tidigare har skrivit om. Men vi vill ha något nytt! Vi vill ha människor av kött och blod! Låt dem sedan bli mördade och lemlästade – men Bret Easton Ellis nästa roman måste leva på ett helt annat sätt än denna bok.