När jag tänker på den sammanlagda bloggvärlden därute, och sedan på att texterna i Bodil Malmstens loggbok Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är en sammanställning av hennes blogginlägg, måste jag ännu en gång vidga min syn på vad ett blogginlägg är och kan vara. I en värld där information och påståenden allt som oftast delas i ögonblicket, spontant och slarvigt, är inläggen som Bodil Malmsten publicerar alltid litteratur. Ett kontinuerligt flöde av litteratur där ingenting har skett av en slump. Varje ord står där av en anledning. Varje formulering är väl övervägd. Och som alltid är det melankoliskt och roligt på samma gång. Bitskt och övertygande.

Mycket i så väl denna, som i hennes tre tidigare loggböcker Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, Kom och hälsa på mig om tusen år och De från norr kommande leoparderna, kretsar kring skrivandet i sig. Eller kring litteratur snarare, både hennes egen och andras. Om litteraturens villkor och styrkor, om strider mot trilskande formuleringar eller om det omöjliga i att hitta rätt ton i en historia man är skyldig sin romankaraktär att berätta. Malmstens texter förmedlar en orubblig tro på orden. Jag vill inte dra till med en kliché som ’ordens makt’ här, för denna tro är på intet sätt klichéartad. Den är kompromisslös och smittande. Detta är en författarröst man lyssnar till, som har något att berätta och som inte misstror sina ords relevans.

Just denna kompromisslöshet är vad jag tycker är så fantastiskt sympatiskt med Bodil Malmsten. Ja, sympatiskt. I intervjuer kan hon vara tvär, och förmodligen lite svår att ha att göra med (två intervjuer hon gett finns med i boken och förstärker denna bild ytterligare). Hon kompromissar verkligen inte. Hon spelar inte spelet fullt ut, det där med att locka läsare och sälja böcker med hjälp av sin egen person. Och denna på gränsen till otrevliga tvärhet är befriande ärlig och sympatisk.

För Bodil Malmsten är gränsen mellan personligt och privat skarp, och hon skriver aldrig om sådant som är privat. Människorna som tar plats i loggböckerna finns kanske i en verklighet i någonstans, men man kan lika gärna läsa dem som tillrättalagda karaktärer. Alla med sin funktion i texten, och med stiliserade drag. Där finns grannen i staden där hon inte trivs, han vars energi till att bråka med myndigheter och skipa rättvisa i vilket blankettinferno som helst aldrig sinar. Där finns också kvinnan som periodvis bor i sin bil på parkeringsplatsen, och som genom gestaltningen av henne görs närvarande även i perioderna av frånvaro. Och i Stockholm finns grannen med hunden. Hunden som äter grus i hissen, och grannen som skriker åt den. Varje dag på samma sätt. Av nära vänner och familj ekar texterna tomt. Ibland ödsligt tomt. Men de ekar lika tomt av den där människan Bodil Malmsten, och åter påminns jag om att detta är litteratur. Detta är väl avvägt. Det finns ett skäl till varför vissa saker berättas, och ett förmodligen ännu tyngre skäl till varför vissa saker inte berättas. Och Bodil Malmsten kompromissar inte heller med det.

Den blick med vilken Malmsten ser och beskriver sin omvärld är ständigt ifrågasättande, oavsett om hon skriver om byråkrati, döden eller hur mycket hon hatar att nästan hinna med bussen – så där så att man precis hinner se den försvinna iväg. En del saker gör henne heligt förbannad, till exempel det svenska sjukvårdssystemet. Vissa saker gör henne ännu mer förbannad, till exempel att ingen annan är förbannad över det svenska sjukvårdssystemet.

Jag är arg men inte tillräckligt arg.
Onödigt arg?
Nej.
Jag är nödvändigt arg.
För hela det svenska folket ställföreträdande och på denna plats utagerande förbannad.

Nödvändigt arg. Melankoliskt grubblig. Vresigt vass. Befriande rolig. Och allt på ett språk så precist och poetiskt att det är en ren njutning att läsa. Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag är en pärla och det är, som alltid, underbart att läsa Bodil Malmsten.