Tre tonårstjejer, tre perspektiv, tre romaner. Dessutom med vad som kan beskrivas som en tydlig folkbildningsambition på sex- och samlevnadsfronten och skrivna av Katerina Janouch, med sin spalt i 1990-talets Veckorevyn åtminstone något av min generations guru på området. Det låter väl som ett potentiellt lyckat projekt?

Men även om jag gillar ambitionen, att skriva lite mer konkret om sex, så gäspade jag mig mestadels igenom första romanen i serien. Amandas bok skildrar och diskuterar sex och könsroller på ett tydligt och pedagogiskt sätt, visst. Karaktärerna och handlingen är möjligen skriva för att uppnå så stor allmängiltighet som möjligt, men det är inget bra romanrecept. Handlingen är minst sagt förutsägbar och karaktärerna gjorde knappt intryck alls.

Därför kan knappt ens det spännande i att få ett nytt perspektiv på samma människor locka mig att plocka upp nästa del. Men jag är nyfiken på tuffa Saga, huvudpersonen i den tredje boken, och då säger nu en gång min läsarmoral mig att jag inte kan hoppa över tvåan. Så då läser jag väl om den där trista Jonna då.

Och blir naturligtvis positivt överraskad. Trista Jonna visar sig förstås ha högre igenkänningspotential än jag riktigt vill erkänna och förmodligen har Janouch hunnit bli varmare i kläderna som ungdomsförfattare också. Jonna känns mer som en verklig person, lite vanlig och unik sådär som människor är.

Jonnas bok tar vid där Amandas bok slutade och där dynamiken mellan bästisarna obönhörligen ändrats. Amanda har ju pojkvän nu, ett förhållande och ett sexliv, och Jonna känner sig ofta behandlad som nästintill efterbliven. Ofullkomlig. Jonna måste ju paras ihop med någon nu, och helst någon av Amandas killes kompisar, så att de kan umgås alla fyra. Räck upp en hand, alla tjejer som aldrig varit i den situationen, liksom.

Jonna är tveksam. Visst är hon nyfiken på sex och sådär, men känner samtidigt en instinktiv motvilja mot kärlek och passion. Kärlek, det är väl den där skiten som gjorde att mamma stack till USA med sin nya och lämnade pappa och Jonna förkrossade kvar? Vem vill egentligen utsätta sig för något sådant?

Ändå har det här projektet ju en tydlig mall. Alla tre romanerna har till häften samma baksidestext: ”Om kärlek och första sexet. Om längtan och lust. Om hur det kan vara att mista oskulden och samtidigt hitta sig själv.” Kanske är det det antydda sambandet mellan de båda sista elementen som stör mig lite. Som att ha sex första gången skulle vara det ultimata självförverkligandet. Jag tycker liksom bättre om Jonna än om romanen om henne.

Det är ju också så att bra romaner om sex för unga tjejer har blivit ett område med rätt hög konkurrens. Janouch skriver som sagt konkret och pedagogiskt, men ibland blir det väl både konventionellt och kliniskt. Romanerna ger säkert svar på en hel del praktiska frågor man kanske inte alltid vågar ställa som ung (eller alls), men utan att det verkligen går att leva sig in i själva lusten också, så blir det ju ändå inte riktigt begripligt. Där skulle jag hellre rekommendera någon annan ungdomsförfattare, Sara Ohlsson eller kanske Malin Isaksson, Moa Eriksson Sandberg eller Katarina von Bredow. Fast en bra folkbildningsambition är alltid värd viss uppskattning.