Åsa Larssons förra bok Till dess din vrede upphör är en av de språkligt vackraste deckare jag läst. Den tragiskt mördade flickan som inte kan släppa taget och svävar som en osalig ande kommenterandes historien. Nu är författaren tillbaka med den femte boken om kammaråklagare Rebecka Martinsson. Som jag har längtat.
Det skjuts en björn i Lainio och i hens mage ligger en människotumme. Några månader senare hittas Sol-Britt Uusitalo brutalt mördad, nedstucken med en grep. Rebecka Martinsson börjar forska i mordet. Det visar sig att ond bråd död går som en röd tråd genom Sol-Britts släkthistoria.
Boken innehåller två parallella historier. Dels den nutida där Rebecka Martinsson och hennes kollegor utreder det råa mordet på Sol-Britt, och så berättelsen om skollärarinnan Elina Pettersson som 1914 anländer till Kiruna, världens nyaste samhälle, för att arbeta.
I Kiruna blir det annorlunda. Hennes huvud är fullt av drömmar. Hennes förhoppningsfulla hjärta slår i takt med skarvarna på rälsen.
Hon är som ett vårstädat hus. Golven är skurade. Det doftar såpa och vind och sol. Alla fönster och dörrar står på vid gavel och trasmattorna hänger på tork mellan björkarna.
Hon är redo att bli förälskad. Och i Gällivare kliver han på tåget. Mannen som ska få hennes hjärta.
Han som kliver ombord är disponent Hjalmar Lundbohm. Han är nedstämd och sliten men faller pladask för den unga lärarinnan. Faktum är att denna Hjalmar Lundbohm funnits på riktigt, men kärlekshistorien med unga Elina är uppdiktad. Den nära hundra år gamla historien berättas i presens vilket gör att den känns angelägen och nära. Nutiden med Rebecka och hennes omvärld skildras i preteritum.
Hon klev in och satte sig på huk och hälsade. Tintin höll värdigt alla fyra tassar i backen och lät sig majestätiskt klias på bringan samtidigt som hon lyfte lite på läppen åt den yngre Roy, så han förstod att vänta på sin tur. Snorvalpen var bara en liten skit i hennes ögon, så honom brydde hon sig inte om, han ålade omkring runt Rebecka, ynkade och försökte då och då komma åt att slicka henne i ansiktet. Hans matte, hans fina matte, var hade hon varit så länge?
Det är vanskligt att gå in i djurs tankevärld men här görs det känsligt och på ett innerligt och kärleksfullt sätt som känns äkta. Språket är som vanligt när det gäller Åsa Larsson fantastiskt. Norrbottniskan lägger en poetisk prägel på historien. Vår gamla vän Rebecka har rotat sig. Stockholm och pojkvännen känns längre och längre bort, och Rebecka verkar för första gången på länge stabil. Hon rotar sig däruppe, kammaråklagaren. Lägger huvudstaden mer och mer bakom sig.
Åsa Larsson har sagt att denna bok inte ville komma till henne. Hur hon hade två sekvenser, men inte fick ihop dem. Men plötsligt. I simhallen med sonen på simskola formligen ramlade den ner ifrån taket. På de återstående fyrtio minuterna av simträningen skrev hon ner hela historien med både sidospår och släktskap. Åsa Larsson beskriver skämtsamt sin senaste bok som ett kinderägg innehållande mord, kärlek och historia. Och det är sant. Till offer åt Molok är ett särdeles lyckosamt och sprängfullt kinderägg.
Publicerad: 2012-05-24 00:00 / Uppdaterad: 2012-05-22 22:55
En kommentar
Den här blev jag nyfiken på och Till dess din vrede upphör för din kommentar om språket i den. Utdraget om Elina Pettersson har ett vackert språk också – vill läsa mera!
Är dålig på att läsa svenska deckare. Det finns mer bra, välskrivna böcker än det finns tid till läsning (även för oss som valt bort TV) så är kräsen, men tror det blir Åsa Larsson i sommar.
#
Kommentera eller pinga (trackback).