Jag hade liksom utgått ifrån att jag skulle gilla Mark Lynas. Det gör jag inte.

Lynas var med och satte klimatfrågorna på dagordningen för en bred allmänhet med böcker som Oväder och Sex grader. Nu tycks han emellertid mer än lovligt desillusionerad. I Guds utvalda art. Hur planeten kan överleva utan oss har han ledsnat på sakerna tillstånd – inte minst på själva debatten.

Själv en framträdande internationell miljödebattör, bland annat med uppdrag som miljörådgivare åt Maldivernas regering (det lilla öriket som om klimatförändringarna fortsätter riskerar att bli ett av de första att slukas av höjda havsnivåer) riktar Lynas här udden mot framför allt miljörörelsen i sig. Det är inte minst deras hysteriska och känslobetonade motstånds fel att vi inte lyckats lösa miljöproblemen.

Istället efterlyser han pragmatism, förmågan att välja det minst onda av två onda alternativ – eller möjligen att inse att de inte är onda alls. Lynas underkänner alla möjliga Gröna vågen-tendenser, strävan efter småskalighet, motståndet mot genmanipulerade grödor, mot kärnkraft och mot alla försök att leka Gud. Vi är Gud. Det är bara att erkänna och börja ta ansvar.

Det minst pragmatiska hos Lynas är egentligen att han är helt ovillig att kompromissa vårt sätt att leva. Vi ska inte alls behöva flyga mindre, köra mindre bil eller äta mindre kött. Alla ska bara kunna få det materiellt bättre. Här är det matsäcken som ska rättas efter munnen och inte tvärtom. Då behöver vi ny teknik, men också satsningar på att bevara naturområden och biologisk mångfald samtidigt som vi reducerar utsläpp och miljöförstöring.

Säkert är det en realpolitisk vision som tilltalar många. Business as usual, nästan. Lynas skriver slagfärdigt, påläst och insatt och behärskar inte minst förmågan att ”tala till ekonomer på ekonomers vis”. En viktig nyckel, menar han, är att sätta ett pris på naturtillgångar och ekosystemtjänster och se till att avsätta pengarna. Frågan är vad som återstår när varje ekorre (värd 2,87 dollar styck, tydligen) försetts med prislapp? Om man inte förlorat något när ekonomismen genomsyrar allt?

Jag tror visserligen att Lynas har en viktig poäng i att lösningar på miljöproblemen måste diskuteras mer förutsättningslöst än vad som ofta görs. Men även om Guds utvalda art är väl strukturerad (utifrån de nio planetariska gränser som miljöforskare konstaterat) och kunnigt skriven, kan jag inte riktigt köpa de slutsatser han drar eller hans sätt att argumentera. Boken ger nämligen långt ifrån alltid intryck av den förutsättningslöshet Lynas själv förordar. Exempelvis diskuterar han ingående hur många fåglar av olika arter som fått stryka med vid olika vindkraftsparker – det kan uppenbarligen vara ett stort problem om anläggningarna placeras fel – men ignorerar nästan fullständigt riskerna med favoritlösningen kärnkraft.

Jag får helt enkelt ont i magen på samma sätt som jag brukade få när jag försökte mig på dataspelet SimCity, där man ska få bygga en stad efter eget huvud, men den enda energilösning som fungerade snabbt visade sig vara kärnkraft och höjde man skatten över fem procent så flyttade alla invånarna. Jag köper liksom inte grundpremisserna.

Och när Lynas anklagar miljöaktivister för att ta hållbarhetsproblematiken till ursäkt för att kräva ett systemskifte så kan jag inte låta bli att tänka, i mitt så kallade stilla sinne, att bättre ursäkt får man väl ändå leta efter?