Denna dagbok får aldrig tryckas! Detta är min sista vilja! som måste uppfyllas!
Den må stanna hos den arvinge som är värdigast bevara den! och aldrig utlånas!
Kanske deponeras i Swedenborg-Församlingen! Den 7 Mars 1908
(Nya kyrkan.) August Strindberg

Så inleds August Strindbergs Ockulta dagboken. Också på den kartong han förvarade dagboken i när han hade slutat föra den har han skrivit ”Ockulta Dagboken / 1896-1908 / Bör icke utlånas; icke tryckas; icke deponeras i offentligt Bibliotek.”

Det gör det något olustigt att läsa dagboken, jag är egentligen tveksam till all form av dagboksläsning, även där författaren har gett sin tillåtelse. Dagboken är den litterära form som står författaren närmast och som därför också är den som är svårast att kontrollera. Samtidigt måste Strindberg ha förstått, i ljuset av hans offentlighet och skandalerna kring honom, att intresset för att läsa dagboken skulle vara stort, både hos kritiker och hos litteraturforskare, och såklart nyfikna samlare. I de fall som Strindberg överhuvudtaget har funderat på att ge ut dagboken har det varit en eventuell (postum) utgivning han har haft i tankarna.

Strindberg började föra dagbok år 1986, bara någon månad innan det som han själv har benämnt som Inferno-krisen inträdde. För den som är intresserad av Strindbergs privatliv och letar efter tecken på hans påstådda sinnesjukdom finns nycklarna att finna där. Många forskare har också använt dagboken för att tolka flera av hans litterära verk, som många bär drag av det självbiografiska (Strindberg har därför varit ett populärt objekt för den psykoanalytiska litteraturforskningen).

Till den Ockulta dagboken (som finns i faksimil och i en typografisk variant) kommer också Ockulta dagboken Kommentarer. I den har Karin Petherick jobbat med ordförklaringar och kommentarer till det ofta svårtolkade innehållet i dagboken. Göran Stockenström har bidragit med en intressant och vältäckande essä, August Strindbergs Ockulta Dagbok. Essän fungerar också som en utmärkt inledning till dagboken. Göran Stockenström ger läsaren en genomgång av Strindbergs liv under 1890-talet, med ekonomiska bekymmer som skapade problem i äktenskapet med Frida Uhl och även påverkade hans relation till hans tidigare hustru Siri von Essen och deras barn. Hans, sedan 1880-talet, ständiga utmaning av den normerande moralen – med särskild åtanke på rättegången efter Giftas (1884) och den skada han hade orsakat hustrun Siri von Essen och deras barn i En dåres försvarstal (1883) – gav honom ångest och skuldkänslor. Under krisen skrev han ytterst lite, vilket kan ha påverkat förloppet i krisen. I vanliga fall, skriver Stockström, projicerade Strindberg ”åtrå och begär, fruktan och hat, ångest och förtvivlan på sina fiktionsgestalter för att göra bokslut med sina känslor […] men denna möjlighet existerade inte längre sedan han övergivit skönlitteraturen för vetenskapen.” Samtidigt vittnar många av kommentarerna om den terapeutiska funktion som Strindbergs dagboksskrivande hade och när han var ute ur den omedelbara krisen började Strindberg skriva igen.

I dagboken antecknar Strindberg märkliga fenomen och företeelser som han uppmärksammar. Han hör knackningar i väggarna på Hotel Orfila i Paris, där han bodde när han började föra dagbok och där hans psykiska problem förvärrades. Han hemsöktes av det förflutna i sina drömmar. Drömmarna och verkligheten flyter ofta ihop i dagboksanteckningarna. Intresset för det ockulta märks inte bara i drömtolkningarna utan också i anteckningar om andra varsel, som tecken i spelkort.

Onsdagen den 29 april; hittade på morgonen å rue Seguier Spader nia. Gick
ner till rue Savoie. På återvägen var kortet omvänt. Spader nia betyder död!
Få se! [9 = Stridens tal.]

Vid middagstiden mottog jag ett brev med sorgkanter (från Vial)
På aftonen bekräftade Madame Charlotte att en hyresgäst dött på morgonen
och hon skildrade dödscenen, livligt. Han hade stigit upp och slagits med döden.

Under tiden utvecklade Strindberg ett intresse för natur, vetenskap och ockultism (vilken märks i hans intresse för alkemi, teosofi, och Swedenborg, vars texter han ofta refererar till. Han skriver om sina försök att framställa guld, av exempelvis mässing eller brons. Han för anteckningar om väderfenomen, res-rutter och händelser i såväl världen som i umgängeskretsen. I många fall har han infogat tidningsutklipp som refererar till de händelser han skriver om. Ofta tecknar han också för att illustrera det han skriver om. Teckningarna, såväl som tidningsurklippen är infogade även i den typografiska utgåvan av dagboken. Förutom Swedenborg referar Strindberg frekvent till Pythagoras, Origenes och Bibeln. Under utvecklar han sitt religiösa intresse och den egna tron.

Från en kris till en annan. Dagboken avslutas 1908 när han tampas med problem i förhållandet till Harriet Bosse, som han skildes ifrån 1904. På baksidan av sidan 205 (Strindberg paginerade bara varannan sida) har han skrivit ned minnen från bröllopsnatten med Harriet. Det torde vara det mest intressanta för den sensationslystna läsaren.

Problemet med många dagboksläsningar är att man ser dem som en kopia av författarens inre. Ockulta dagboken är inte essensen av Strindberg. Den är däremot resultatet av hans tankar och idéer. Ofta ett gränsland mellan dröm och verklighet, en sammansmältning av natur och kultur. Dagboken är inte en motsvarighet till Strindbergs inre, nej, men den är en undersökning av honom själv och av verkligheten. Den tolkar han genom sina drömmar, genom tecken och varsel. I titelbladet har han citerat Talmud, kommentarer och studium av judarnas heliga skrift Torah. Citatet sammanfattar ganska väl vad Strindberg gör i sin dagbok.

”Om Du vill lära känna det osynliga, så iakttag med öppen blick det Synliga.”

Den är en fröjd att läsa, inte bara för att den är det intellektuella kultursveriges pretentiösa motsvarighet till sensationslöpsedlar och snaskig kiosklitteratur, utan också för språket. Det här är långt ifrån de svulstiga formuleringarna i Röda rummet men inte heller så argt och tjurigt som i Giftas. Det är kort och kraftfullt, små utbrott av pur energi.

Ockulta dagboken är det mest fascinerande och samtidigt mest svåråtkomliga och utmanande jag någonsin har läst.

Men kom ihåg, vi läser den olovligen. Så jäkla härligt det förbjudna ändå är.