I Linus Gårdfeldts diktsamling Gråbergsång som fått låna namn av Gustaf Frödings dikt Gråbergssång (minus ett s) får vi ett möte mellan det hårda urbana och sagans mjuka, vilda flyktighet. Det är ett jag som har ”svårt att finna fäste”, ett trött jag med en längtan bort och som därför söker deformera sig själv, göra sig till något helt annat. I stadens butiksskimmer tar jaget skepnad av ett troll och fjärmar sig från staden där hen ligger i soffan.

Det är någon som springer över torget. Mossa och kvistar
lossnar från ryggen.

Det är en text som trots att den viskar om desperation och vilsenhet innehåller förvånansvärt många stillsamma bilder. Det finns ett lugn över jagets betraktelser som allt mer befinner sig utanför sig själv och lägger sig i de andras våld i något som liknar en sexuell orgie.

Inuti berget, det är varmt och det sväller. Jag ligger bland
palmblad, alla kroppsdelar kletar.

Lamporna, natten. Hur allting ska öppnas. Saliven och
sanden. Det kommer inte att sluta.

Linus Gårdfeldt tycks ha en särskild känsla för rytm och flöden. Texten är verkligen en sång, ja ibland nästan ett orgiens mantra fylld av förskjutningar och skiftningar. Ändå är det förvånansvärt ofta som jag känner mig oengagerad i Gråbergsång och dess diktjag. Jag har en idé om vad den vill kommunicera. Det finns en tematik som i dagens urbanitet är nästan oundvikligt viktig – nutidsmänniskans längtan efter flykt från sin sig själv och sin omgivning och förmågan att ta till en parallell verklighet, sagan, för att nå dit. Trots det saknar jag något här. Jag saknar ett motstånd i allt denna medgörlighet och längtan. En röst som ifrågasätter det egna eller omgivningens handlande. I sin vilja till flykt blir jaget distanserat, ja näst intill apatiskt i förhållande till det som händer. Först mot slutet händer något. Jagets resa avbryts och en mängd frågor skär in i texten. Här påbörjas en dialog, en kommunikation.

Vad är det som händer nu? Jag vet inte. Hör du fåglarna?
Nej, jag hör inte fåglarna. Varför tror du att de har tystnat?
Jag vet inte. Verkar det inte märkligt? Jo, jag tycker att det
verkar märkligt.

Texten slår knut på sig själv, gör sig omöjlig och visar på individens vilsenhet. Och även om Gråbergsång, så som den var innan, är en förutsättning för dessa sista textpartier hade jag velat ha mer av dessa förtvivlade, förvirrade frågor. Jaget i dikten, liksom tusentals jag utanför den, har fortfarande inte hittat hem.

Vad ser du genom fönstret? Jag vet inte. Är det otydligt?
Ja, det är mycket otydligt. Men ser du dig själv? Ja. Vad ska
du göra nu? Jag vet inte.