Barbro Lindgren har nyligen fyllt 80 år och Rabén & Sjögren har därför passat på att ge ut boken Andrejs längtan på nytt. Boken är skriven och illustrerad 1997.

Andrej går runt i Sankt Petersburg och letar efter sin mamma. En dag försvann hon spårlöst. Med sig har han lilla Vova. Vova har ingen mamma men han hjälper Andrej att leta. Andrej ropar ”MAMMA!” och många mammor tittar ut genom fönstren, men det är aldrig rätt mamma med blå klänning och ett spänne i håret som tittar ut genom ett fönster.

Andrejs längtan är en riktig gråtfest, åtminstone för den vuxna läsaren som ser igenom fantasin. Det är med en rejäl dos fantasi som Barbro Lindgren berättar. Mer rätt är kanske att kalla det eskapism. Fantasin används här för att fly från den jobbiga verkligheten, det är då fantasi är som bäst.

Andrej har sin trygghet i det hus där han bodde i sin mammas mage under hennes hjärta innan hon födde honom, innan hon försvann och han lämnades på barnhemmet. Vova som inte har någon mamma fantiserar om att han föddes av en liten hund som inte ville ha honom, eftersom hon bara ville ha hundungar. Och visst tycker Andrej att Vova liknar en hund ganska mycket med nos och hängande öron.

Till den här melankoliska men ändå fantasifullt optimistiska berättelsen passar Eva Erikssons blyertsteckningar som handen i handsken. Hennes bilder, ofta fulla av människor med stora byggnader och torn som tornar upp sig på håll, skapar en känsla av rymd. Andrej och Vova är alltid tecknade tätt intill varandra. Det är de två mot världen.

Jag tycker att död är bäst när det behandlas som död, missförstå mig inte, jag tycker bara inte att det är ett ämne man behöver undanhålla barnen. Det här är ändå det finaste jag har läst på länge om längtan, ensamhet och död. Men boken går nog mest hem hos nostalgiska föräldrar än barn.