Nu skall vi tala om kärnkraft. När kärnkraftsdebatten rasade som mest i Sverige skrev Povel Ramel en låt som hette ”The nej tack jump” – Nej tack till kärnkraft. På sitt vanliga ordvitsiga sätt häcklade han kärnkraftsförespråkarna, och ställde mot kärnkraften ett antal fyndiga alternativ: ”Jordkraft – Ja tack! Gräskraft – Ja tack! Burkkraft – Ja tack! Gurkkraft – Ja tack!” Men kärnkraft? ”Nej tack!” Och Povel Ramels låt är ju bara ett av många exempel på hur engagemanget i kärnkraftsfrågan, vare sig man är förespråkare eller motståndare, har tagit sig uttryck.

Ett färskt uttryck är den bok som Pequod Press har gett ut: Pripyat – tusen år av ensamhet. Pripyat (eller Pripjat om vi skall följa svenska transkriberingsregler) är namnet på den stad nära kärnkraftverket i Tjernobyl som efter kärnkraftsverkets haveri 1986 evakuerades. 50 000 människor tvangs att lämna staden, och sedan dess är den en spökstad, som fortfarande ligger inom den avspärrade zonen. Man kommer inte innanför zonen utan ett specialtillstånd.

Ett sådant lyckades Kristina Berggren och Merja Diaz utverka när de 2009 reste till Pripjat för att dokumentera effekterna av händelserna 1986 – drygt 20 år senare. Kristina Berggren, som är konstvetare i grund och botten, har skrivit de korta texter som ackompanjerar bilderna av Merja Diaz, fotograf utbildad i Göteborg. De är båda verksamma vid Malmö museer.

Jag blir inte riktigt klok på vad texten vill. Det är ett slags prosalyriska fragment, som växlar mellan att meddela rena fakta (”Bara några kilometer från reaktorn ligger staden Pripyat”) med mer poetiska rader (”Tiden får tingen att byta skepnad”) och förnumstiga utrop (”Hur ska vi göra livet bättre? Det måste vi fråga oss! Bär och blommor måste man kunna plocka.”) Helheten blir ganska förvirrande – men framförallt upplever jag inte att den säger mig någonting. Den berör inte överhuvudtaget.

Fotona är tyvärr också ganska intetsägande. De är som sådana mycket vackra, och stämningsfulla – de visar övergivna hus, flagnande väggar, gamla postlådor som gått sönder, ett par övergivna skor – men kunde egentligen vara tagna precis var som helst i världen. De säger inte direkt något om Pripjat, mer än att man förstår att det är en övergiven stad. Men det visste vi ju sen innan.

Man förstår dock av texten att den vill vara ett inlägg mot kärnkraft. I den riktningen pekar också Ann Heberleins efterord. Men varken efterordet eller bokens text uttalar detta särskilt tydligt – de är snarare halvluddiga antydningar. Därför ställer jag mig frågande inför vad boken som helhet vill förmedla: En slagkraftig appell mot kärnkraft? Knappast. En betraktelse över kärnkraftens faror? Kanske.

Denna bok framkallar enbart likgiltighet – tyvärr. Ämnet är mycket spännande, och det hade kunnat bli riktigt bra. En som lyckats att göra spännande, gripande historia av exemplet Pripjat är den ukrainska författaren Elena Filatova, vars Tjernobyl, dagbok från spökstaden (Max Ström 2006) i suggestiva bilder och texter frammanar stämningarna i Pripjat med omnejd, så att man nästan kan känna doften från den radioaktiva strålningen. Läs den istället!